Adolf Hitler
.mw-parser-output .infobox{border:1px solid #aaa;background-color:#f9f9f9;color:black;margin:.5em 0 .5em 1em;padding:.2em;float:right;clear:right;width:22em;text-align:left;font-size:88%;line-height:1.6em}.mw-parser-output .infobox td,.mw-parser-output .infobox th{vertical-align:top;padding:0 .2em}.mw-parser-output .infobox caption{font-size:larger}.mw-parser-output .infobox.bordered{border-collapse:collapse}.mw-parser-output .infobox.bordered td,.mw-parser-output .infobox.bordered th{border:1px solid #aaa}.mw-parser-output .infobox.bordered .borderless td,.mw-parser-output .infobox.bordered .borderless th{border:0}.mw-parser-output .infobox-showbutton .mw-collapsible-text{color:inherit}.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedtoprow td,.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedtoprow th{border:0;border-top:1px solid #aaa;border-right:1px solid #aaa}.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedrow td,.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedrow th{border:0;border-right:1px solid #aaa}.mw-parser-output .infobox.geography{border:1px solid #ccd2d9;text-align:left;border-collapse:collapse;line-height:1.2em;font-size:90%}.mw-parser-output .infobox.geography td,.mw-parser-output .infobox.geography th{border-top:solid 1px #ccd2d9;padding:0.4em 0.6em 0.4em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .mergedtoprow td,.mw-parser-output .infobox.geography .mergedtoprow th{border-top:solid 1px #ccd2d9;padding:0.4em 0.6em 0.2em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .mergedrow td,.mw-parser-output .infobox.geography .mergedrow th{border:0;padding:0 0.6em 0.2em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .mergedbottomrow td,.mw-parser-output .infobox.geography .mergedbottomrow th{border-top:0;border-bottom:solid 1px #ccd2d9;padding:0 0.6em 0.4em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .maptable td,.mw-parser-output .infobox.geography .maptable th{border:0;padding:0}
Adolf Hitler | |
 Adolf Hitler år 1938. (Hitler bär NSDAP:s partitecken i guld, Järnkorset av första klassen samt Såradmärket i svart.) | |
Tysklands ledare | |
Ämbetsperiod 2 augusti 1934–30 april 1945 | |
| Kansler | Han själv |
|---|---|
| Företrädare | Paul von Hindenburg (som rikspresident) |
| Efterträdare | Karl Dönitz (som rikspresident) |
Tysklands rikskansler | |
Ämbetsperiod 30 januari 1933–30 april 1945 | |
| President | Paul von Hindenburg Han själv (Führer) |
| Ställföreträdare | Franz von Papen Vakant |
| Företrädare | Kurt von Schleicher |
| Efterträdare | Joseph Goebbels |
| Född | 20 april 1889 Braunau am Inn, Oberösterreich, Österrike-Ungern |
| Död | 30 april 1945 (56 år) Berlin, Tyskland |
| Nationalitet | Österrikisk medborgare till 7 april 1925[1] Tysk medborgare efter 1932 |
| Politiskt parti | Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (1921–1945) |
| Övrig politisk anknytning | Tyska arbetarpartiet (1920–1921) |
| Maka | Eva Braun (29–30 april 1945) |
| Yrke | Politiker, soldat, konstnär, författare |
| Namnteckning |  |
Militärtjänst | |
| I tjänst för |  Tyskland |
| Försvarsgren |  Reichsheer |
| Tjänstetid | 1914–1918 |
| Grad | Gefreiter |
| Enhet | 16:e bayerska reservregementet |
| Slag/Krig | Första världskriget |
| Utmärkelser | Järnkorset av första klassen (1918) Såradmärket i svart |
.mw-parser-output .audiolink a{background:url("https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/f/f7/Loudspeaker.png")center left no-repeat!important;padding-left:16px!important;padding-right:0!important}
Adolf Hitler , född 20 april 1889 i Braunau am Inn, Österrike-Ungern, nuvarande Österrike, vid gränsfloden Inn till Tyskland, död 30 april 1945 i Berlin, Tyskland (självmord), var en österrikisk-tysk politiker och ordförande i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (tyska: Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP), allmänt känt som Nazistpartiet, från 1921 till 1945. Hitler var Tysklands rikskansler 1933–1945 och Tysklands ledare (Führer) och diktator 1934–1945.
Hitler, som hade stridit i första världskriget, anslöt sig 1919 till NSDAP:s föregångare DAP och blev NSDAP:s ledare två år senare. I november 1923 genomförde Hitler och en skara anhängare den så kallade ölkällarkuppen i München. Kuppen misslyckades och Hitler dömdes till fängelse. Under avtjänandet av straffet författade han Mein Kampf.
Efter att ha frisläppts i december 1924 inledde han en flera års framgångsrik agitation för nationalism, antisemitism och antikommunism, vilket ledde till att hans parti rönte stora framgångar vid riksdagsvalet 1930. Den 30 januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler och inledde omvandlingen av Tyskland till en totalitär diktatur.
Hitlers pangermanska politik att utvidga Tysklands Lebensraum genom annekteringen (Anschluss) av Österrike, ockupationen av Tjeckoslovakien och kriget mot Polen ledde till andra världskrigets utbrott. Anfallet mot Polen den 1 september 1939 var den avgörande orsaken till detta. Under Hitlers styre infördes antisemitiska raslagar och ett organiserat folkmord genomfördes på miljontals judar och romer, parallellt med massavrättningar av homosexuella, utvecklingsstörda och politiska motståndare. Hitlers ambition var att grunda ett tusenårigt rike likt det romerska riket. Krigslyckan vände definitivt för Tyskland under vintern 1943 och i slutet av april 1945 begick Hitler självmord i sin bunker i Berlin.
Innehåll
1 Biografi
1.1 Uppväxt och tidig vuxenålder
1.1.1 Hem- och familjeförhållanden
1.1.2 Skolgång
1.1.3 Åren i Linz och Wien
1.2 Första världskriget och mellankrigstiden
2 Efter kriget
3 Inledningen på en politisk karriär
3.1 Vägen till kriget
3.2 Andra världskriget
4 Hitler som person
5 Hitlers död
6 Se även
7 Kommentarer
8 Källor
8.1 Noter
9 Vidare läsning
9.1 Biografisk
9.2 Hitlers egen produktion
10 Filmer
11 Externa länkar
Biografi
Uppväxt och tidig vuxenålder
Hem- och familjeförhållanden
Adolf Hitler som barn.
Adolf Hitler föddes den 20 april[2] 1889 i den österrikiska gränsstaden Braunau am Inn som son till tullinspektören Alois Hitler, i hans tredje äktenskap med Klara Pölzl. Hitler och hans yngre syster, Paula, var de enda av sammanlagt sex barn som nådde vuxen ålder. Därutöver räknades också de äldre Alois och Angela, från faderns tidigare äktenskap, till familjen.
Vem som var Hitlers farfar är höljt i dunkel då Alois var utomäktenskaplig son till den ogifta pigan Maria Anna Schicklgruber. Då hon senare gifte sig med mjölnargesällen Johann Georg Hiedler överfördes Alois i dennes äldre brors, bonden Johann Nepomuk Hüttlers, vård. Först vid nära fyrtio års ålder, efter sin mors bortgång och på initiativ av fosterfadern, antog han namnet Hitler. Namnet, i olika varianter, kan i trakterna spåras tillbaka till medeltiden och bars under seklerna av fattiga småbönder. Möjligen har det tjeckiskt ursprung (Hidlar, Hidlarcek) från det närliggande Böhmen.[3]
I takt med att fadern befordrades flyttade familjen vidare till nya orter. Under sin uppväxt hann Hitler bo i Braunau (1889-1892), Passau (1892-1895), Linz (1895-1896), Fischlham (1896-1898), Leonding (1898-1905) och ånyo i Linz (1905-1907). Fadern avled när Adolf var 13 år gammal, i januari 1903, och modern dog knappt fem år senare, i december 1907. Från Hitlers hemmiljö kan noteras att fadern inte var antisemit, och betraktade antisemitism som ett uttryck för kulturell efterblivenhet.[4]
Skolgång
I småskolan gjorde den unge Hitler bra ifrån sig och skall ha varit en begåvad elev, även om drag av bekvämlighet och en envishet att syssla med enbart det han hade lust med var framträdande, där man från ett berömt klassfoto taget 1899 kan man se honom posera med ett bestämt drag kring munnen och armarna i kors. Men då han senare av sina föräldrar skickades till realskolan i provinshuvudstaden Linz gick det sämre. Hans flit bedömdes som oregelbunden och enbart i uppförande, gymnastik samt älsklingsämnet teckning gavs omdömet "tillfredsställande". Detta har förklarats med att landsortssonen Hitler där inte kände någon och därför genom sin personlighet kom att isoleras från andra. Inte heller när han av sin mor som nybliven änka 1904 skickades till realskolan i Steyer gick det bättre. Betyget var så dåligt att Hitler efter en "blöt" kväll använde det som toalettpapper.[5] Den unge Adolf avlade aldrig studentexamen, och han fick en djupgående aversion mot allt vad skola hette. Istället tog dagdrömmarna om ett framtida konstnärskap överhanden.
Åren i Linz och Wien
Efter faderns bortgång sålde modern hemmet i Leonding och flyttade till Linz. Tillsammans med den pension hon erhöll efter sin avlidne make innebar det att hon kunde leva på tämligen god fot i en våning i staden. Inneboende var även sonen Adolf, som efter sina havererade studier ändå levde något av en dagdrönartillvaro. Att skaffa sig ett "brödyrke", som han kallade det, var honom fjärran. Ofta kunde man se honom flanera i och kring Linz, och han fantiserade om hur han en dag skulle omgestalta staden med nya byggnadsverk sprungna ur hans geni. Mån om sin klasstillhörighet, fadern hade som tulltjänsteman varit i kejserlig tjänst, och då han ansåg konsten och konstnärskapet främst vara en angelägenhet för samhällets eliter (därur ringaktandet av den konventionella borgerligheten) klädde han sig propert, ibland i hög hatt. Dessutom införskaffade han en elegant promenadkäpp med elfenbensinfattningar. Vanligen gick han på teater och opera på kvällarna, där han helst lyssnade till Richard Wagners operor som han beundrade. Rienzi, om den italienske "folktribunen" Cola di Rienzo, kom att få särskild betydelse för Hitler. På Linzoperan träffade han den ett år äldre August Kubizek som delade hans musikintresse, och de blev under de nästföljande åren oskiljaktiga vänner. På 1950-talet skulle denne, i Adolf Hitler, mein Jugendfreund, återberätta sina minnen och intryck av Hitler.
I Linz började, enligt Kubizek, Hitlers politiska intresse att väckas. Han var som de flesta andra påverkad av de tysknationella stämningarna som behärskade staden (vilket bland annat manifesterades genom hälsningsfrasen Heil! sympatisörerna emellan). Hans senare utvecklade antisemitism kan, om man får tro Kubizek, likaså spåras tillbaka till denna period i Linz. Då Hitler i grunden kände sig motarbetad av en oförstående omvärld har Kubizek beskrivit hur han emellanåt kunde drabbas av hatiska och furiösa utbrott mot allt och alla. Båda förälskade sig också i samma flicka, Stefanie men som Hitler, tunn och blek, aldrig vågade närma sig.
1907 flyttade Hitler till Wien och sökte in på konstakademin detta och följande år men blev ej antagen,[a] samtidigt som hans vän och rumskamrat August Kubizek antogs som elev vid musikkonservatoriet (Kubizek skulle senare inleda en karriär som dirigent men som tvärt bröts genom krigsutbrottet 1914). 1907 dog också hans mor, vilket tog Hitler mycket hårt; "jag har aldrig sett någon så förkrossad av sorg" har moderns läkare, Eduard Bloch, berättat. (Trots att Bloch var av judisk härkomst skulle Hitler se till att Gestapo höll en skyddande hand över honom, efter Österrikes anslutning till Tyskland 1938; 1940 emigrerade Bloch till USA.)[9]
Då han ej blev antagen som konststuderande levde han åren som följde ett kringflackande liv i Wien och tjänade, enligt vad han själv uppgett, sitt uppehälle som murare och målare. Långa perioder saknade han helt fast inkomst. Under dessa år kom han i kontakt med starka antisemitiska och nationalistiska strömningar som var vanliga i den österrikiska huvudstaden med sina stora minoriteter av bland annat judar. Detta kom möjligen att senare forma hans åsikter; bortsett från Hitlers egna uppgifter i propagandaskriften Mein Kampf finns mycket begränsat stöd för att Hitler var antisemit före 1919. Det finns även hållpunkter för att Hitler inte skulle ha var antisemit före eller under första världskriget. Under tiden i Linz var hans favoritskådespelare nästan undantagslöst judar[10] och under tiden i Wien hade han judiska bekanta[11][12], och de wienska "vykort" han målade för att försörja sig såldes huvudsakligen till judiska handlare[13]. Därutöver finns bilder på hur Hitler 1919 följer Kurt Eisner, den mördade judiske ministerpresidenten i den bayerska rådsrepubliken, till hans sista vila[14] (mer nedan).
I Wien kom Hitler i personlig kontakt med Jörg Lanz von Liebenfels teorier om germanerna som den ariska herrerasen. I Wien levde också under tjugo år filosofen Houston Stewart Chamberlain som propagerade för pangermanism, och Hitler läste med förkärlek sin stora idols, Richard Wagners, politiska skrifter. I huvudstaden bevittnade Hitler också debatterna i parlamentet, som ibland slutade i kaos när ledamöterna talade sina modersmål, och hans förakt, inte bara mot den mångnationella Habsburg-monarkin, utan den parlamentariska demokratin som sådan stegrades. Hitler tog också intryck av den radikale nationalisten Georg von Schönerer och den kristligt sociale borgmästaren Karl Luegers retorik.[15] Till denna hörde även antisemitismen. Enligt August Kubizek gick Hitler med i en antisemitisk förening[16], och återkom ständigt till fraser om "revolutionens storm", "riket" och den "ideala staten".
För att undgå militärtjänstgöring i den österrikiska armén flyttade Hitler 1913 till Bayern och München.
Första världskriget och mellankrigstiden
Adolf Hitler, 25 år, under första världskriget (längst ut till höger).
På det här vykortet som återfanns år 2012 skriver Adolf Hitler hur han vill delta i striderna under första världskriget frivilligt.
Vid första världskrigets utbrott 1914 blev Hitler, sitt österrikiska medborgarskap till trots, krigsfrivillig i den tyska armén, där han kämpade vid västfronten under nästan hela kriget utan att nå högre grad än Gefreiter (ungefär vicekorpral). Intresseväckande i sammanhanget är att Hitlers befälhavare inte ansåg att Hitler hade det som krävdes av en ledare. Han erhöll dock fem olika utmärkelser under kriget,[17] främst av dem Järnkorset av 2:a graden 1914 för tapperhet i fält samt 1918 ett järnkors av 1:a graden.
Hitler blev lindrigt skadad i låret av en artillerigranat vid Le Barque 1916.[17] Efter att ha vårdats som gassjuk i Pasewalk i november 1918 och där meddelats nyheten om den tyska kapitulationen återvände Hitler till kasernerna i München. Han var mycket besviken på den nya regimen ("novemberförbrytarna" som de kom att kallas) som han ansåg hade svikit soldaterna. Han blev därför övertygad om att den så kallade dolkstötslegenden, tanken att politikerna på hemmaplan hade förrått soldaterna, var sann - när denna väl blev bekant kring 1921 (efter att general Ludendorff under en middag med en brittisk journalist fått orden stoppade i munnen på sig "...så Du menar att ni fick en kniv i ryggen?" frågade journalisten, varpå Ludendorff höll med.[18] Begreppet "novemberförbrytarna" var dock omtalat långt innan.)
Trots att den omedelbara följden av krigsnederlaget blev kejsardömets fall och utropandet av den demokratiska republiken skall han enligt en uppgift daterad 1939, lämnad av hans militära överordnade, Hans Mend, i slutet av 1918 ha yttrat: "Tack gode Gud att kungarnas kronor har fallit från trädet, nu har vi proletärer också något att säga till om"[19]. Mends trovärdighet som källa har dock betvivlats, då han också, i det så kallade Mend-protokollet, anklagade Hitler, tillsammans med sin "manliga hora", för homosexuella aktiviteter under kriget 1915. Uppgifterna har bl.a. av den svenske populärhistorikern Bengt Liljegren avfärdats som varande av allmänt tendentiös natur och sakna bevisvärde.[20][21] Därtill kommer att de var tänkta att användas mot Hitler efter en planerad statskupp 1939.
Efter kriget
Hitler under tidigt 1920-tal
Hitler stannade kvar inom det militära och valdes till "Vertrauensmann" ("Förtroendeman") inom sitt förband, en uppgift som bland annat innebar att han skulle förmedla propaganda till soldaterna för att säkra deras lojalitet till den nya socialistiska regimen i Bayern[22]. Enligt den judiske revolutionären Ernst Toller skulle han ha betecknat sig som socialdemokrat; "På den tiden var alla socialdemokrater", förklarade Hitler 1921[23]. Hitler deltog inte heller i det militära nedkämpandet av den bayerska råds/sovjet-republiken våren 1919, trots att dess ledning inte bara hade ett framträdande judiskt[24], utan även ett tydligt kommunistiskt inslag. En av Hitlers främsta biografer, den internationellt erkände Joachim Fest, har förklarat detta med hur svagt utvecklat Hitlers politiska medvetande var vid denna tid: "Hans politiska indolens var starkare än den kränkande känslan att vara soldat i världsrevolutionens maktsfär. Han hade å andra sidan inga reella valmöjligheter. Den militära världen var det enda sociala system där han kände sig trygg. Ett beslut att lämna soldatlivet skulle ha varit detsamma som att återvända till den anonyma värld han kom ifrån."[25]
Inledningen på en politisk karriär
Oaktat sina komprometterande kontakter med den "röda" regimen lyckades Hitler efter kontrarevolutionen hålla sig kvar inom armén och räddades ur rannsakningshäkte tack vare ingripande från några officerare.[25] Han antog ett erbjudande om att bli politisk agent för riksvärnet men innan han anträdde sin tjänst genomgick han en "antibolsjevikisk skolning", ledd av högerradikala professorer vid Münchens universitet.[26] Hitler skickades i början av september att granska en grupp vid namn Deutsche Arbeiterpartei DAP. Han deltog i debatten och imponerade på åhörare och blev, utan att ha blivit tillfrågad och utan att vara medlem i DAP, invald i arbetsutskottet.[27] Han blev med tiden propagandaansvarig och 1921 partiledare. Partiet bytte då namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP), i dagligt tal mer kända som nazisterna.
I München lärde Hitler känna personer födda i Kejsardömet Ryssland och med personlig erfarenhet av Sovjetunionen, bland andra Alfred Rosenberg, Max Erwin von Scheubner-Richter och Fjodor Vinberg. Nazistpartiets blivande chefsideolog Alfred Rosenberg hade avlagt examen i arkitektur vid ett sovjetiskt universitet 1918[28]. Rosenberg ansåg att kärnan i bolsjevikernas taktik var att fysiskt förinta sina fiender[29], en taktik som han uppfattade som effektiv, även om han vid denna tid fördömde den[29]. von Scheubner-Richter var Hitlers utrikespolitiske rådgivare och ledde en organisation, vars mål var att störta sovjetregimen och som kanaliserade finansiellt stöd från exilryssar till nazistpartiet[30]. Fedor Vinberg var en nära personlig vän till den mördade tsarinnan[31] och bibringade Hitler uppfattningen, att Sovjetunionen var en judisk diktatur.[32]
Hitler tränar talarposer 1930
Efter ett misslyckat försök till statskupp i München, 1923 (ölkällarkuppen) varvid von Scheubner-Richter blev skjuten, dömdes Hitler den 1 april 1924 till fem års fängelse i Landsbergfängelset. Under denna fängelsevistelse författade han med första delen av boken Mein Kampf (troligen dikterad inför bland andra Rudolf Hess). Andra delen skrev han efter sin frigivning 1925. Böckerna är dels en tämligen utlämnande självbiografi, dels ett slags idéprogram för nationalsocialismen samt ett slags handbok i propaganda.[33] Hitler fann en del av sin ideologiska inspiration hos Kristligt-sociala partiet i Österrike vars borgmästare i Wien, Karl Lueger, kombinerat antisemitiska och socialkonservativa ideal i sin politiska gärning.
Mein Kampf präglas av ett rasistiskt elittänkande och en våldsam kritik mot villkoren i Versaillesfreden efter första världskriget. Hitler lanserade här de viktigaste punkterna för sitt program – nämligen upphävandet av Versaillesfreden, revansch mot Frankrike samt skapande av Lebensraum (’livsrum’) för det tyska folket österut. Livsrummet skulle skapas genom att krossa bolsjevismen (kommunismen) som i Hitlers ögon näst efter judendomen var det tyska folkets värsta fiende. Hitler avtjänade bara en liten del av sitt fängelsestraff och frisläpptes redan den 20 december 1924.[34]
Det beslöts efter detta att Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet skulle erövra regeringsmakten med parlamentariska medel. Perioden 1925-1930 ägnade Hitler främst åt att agitera och bygga ut partiapparaten med sig själv som enväldig Führer. Den stora depressionen i början av 1930-talet ledde till massarbetslöshet i Tyskland, som i kombination med utbrett politikerförakt och missnöje med Versaillesfreden gav Hitler den hjälp han behövde för att vinna stöd från de breda folklagren. Vid riksdagsvalet 1930 gick NSDAP från 2,8 procent år 1928 till att bli det näst största partiet efter socialdemokraterna med 18,3 procent av rösterna.[35] Under de närmaste två åren gjorde han sig berömd genom att resa landet runt med flygplan i mycket stor omfattning till olika arrangerade massmöten där han med mycket stor prakt spred ut sitt program och vann gehör för sitt budskap. I juli 1932 blev Nationalsocialisterna Tysklands största parti med drygt 37,3 procent av rösterna.
Hitler, som varit statslös sedan han avsagt sig sitt österrikiska medborgarskap 1925, erhöll tyskt medborgarskap genom en politisk manöver i februari 1932, då den nazistiske inrikesministern i Braunschweig utnämnde Hitler till attaché vid Braunschweigs legation i Berlin.[36] Detta innebar att Hitler automatiskt blev tysk medborgare och därför kunde ställa upp i presidentvalet samma år men förlorade mot den sittande presidenten Paul von Hindenburg med drygt 30 procent. I november samma år backade nazisterna till 33 procent – till största del till kommunistpartiets förmån – men förblev det största partiet med fler mandat än socialdemokraterna SPD.[35]
Vägen till kriget
Hitler som nyutnämnd rikskansler 1933.
Sedan den parlamentariska krisen efter valresultaten 1932 förvärrats vintern 1932/33 presenterade f d rikskansler Franz von Papen en lösning för president Hindenburg; en "nationell koncentrationsregering" skulle utses med Hitler som rikskansler men med von Papen som vicekansler och med övervägande icke-nazistiska ministrar från den sittande Schleicherregeringen. Efter misslyckade försök att ena socialdemokrater och konservativa till en koalition insvors Hitler den 30 januari 1933 till rikskansler av president Hindenburg. Förutom NSDAP med två ministerposter (Wilhelm Frick som inrikesminister och Hermann Göring som minister utan portfölj) ingick Tysknationella folkpartiet i regeringen med Alfred Hugenberg som minister med ansvar för livsmedel. De flesta tunga poster, främst utrikesminister Konstantin von Neurath, justitieminister Franz Gürtner och finansminister Lutz Schwerin von Krosigk kvarstod på sina poster i enlighet med avtalet. Med endast ett departement under nazistisk kontroll och Franz von Papens löften om att hålla Hitler i schack i kontroversiella frågor var tillräckligt för att Hindenburg skulle godta förslaget och ge den nya regeringen en chans.
En knapp månad senare, den 27 februari brändes riksdagshuset ner, vilket skylldes på kommunisterna och därmed inte stärkte deras ställning. Med stöd av detta och genom att öppet anklaga kommunisterna för mordbranden drevs Hindenburg till att underteckna nya lagar som innebar inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna (Riksdagsbrandförordningen). Samtidigt lät Hitler arrestera och fängsla kommunistpartiets ledamöter, och den 5 mars 1933 hölls på rikskansler Hitlers begäran nyval. Efter en massiv och energisk valkampanj och hoppet om en stabil regering med radikala åtgärder åt inflation, arbetslöshet och kaos gav nationalsocialisterna 288 mandat och vann därmed i samverkan med koalitionspartnern tysknationalisterna (52 mandat) en absolut majoritet om 340 av 647 mandat i riksdagen. Därmed var Hitlers ställning som regeringschef säkrad.
Efter riksdagsbranden var redan upprördheten i landet stor, och efter ett avtal med samtliga riksdagspartier utom socialdemokraterna – som vägrade foga sig – drev Hitler den 23 mars igenom den så kallade Fullmaktslagen (Ermächtigungsgesetz), som gav regeringen lagstiftande rätt i fyra år – i praktiken diktatorisk makt, eftersom den nazistiska regeringen därmed kunde lagstifta bort sina politiska fiender. För att uppnå de 432 mandat som krävdes för att genomdriva lagen hade Hitler genom skicklig retorik och löften lyckats få även de neutrala partierna på sin sida med löften om förmåner, som snart skulle visa sig utebli. I juni 1933 förbjöds socialdemokratiska partiet, övriga partier utom nazisterna uppmanades till att upplösa sig själva och judar, romer, kommunister, socialister samt andra som vägrade att inordna sig började att förföljas av den nazifierade poliskåren och SA-trupperna. Många sattes i de koncentrationsläger som börjat öppnas.
Hitler var en skicklig talare med demagogisk rutin och han hade en enastående förmåga att piska upp en näst intill hysterisk stämning under sina synnerligen välregisserade tal. Många tyskar beskriver det som att de blev "trollbundna" av att höra hans politiska tal. Många såg i Hitler en "räddande ängel" som kunde få landet på fötter igen och rädda Tyskland från det kaos som rått under hyperinflationen 1923.
I augusti 1934 avled president Paul von Hindenburg, och den lagstiftande regeringen lät överföra den döde statschefens befogenheter till Hitler, som tog sig titeln Führer und Reichskanzler. I praktiken hade han redan varit diktator sedan 23 mars föregående år, då han med diktatorisk auktoritet inom det nazistiska partiet, som helt kontrollerade regeringen och med majoritet i riksdagen, och tillräckligt stort folkligt stöd kunde driva igenom vilka lagar han ville. Den 30 juni 1934 hade stora delar av SA:s ledarskikt, Gregor Strasser samt Hitlers företrädare Kurt von Schleicher mördats på Hitlers order (se Långa knivarnas natt). Även vicekansler von Papen skulle ha mördats men satt vid tillfället i trygghet i husarrest. Verkställandet stod Heinrich Himmlers SS för. Orsaken var att det inom SA:s ledning med högste chefen Ernst Röhm i spetsen fanns starka socialistiska strömningar som praktiskt taget ville avskaffa kapitalismen. För att få det stöd han behövde från militären och industrin beslutade Hitler att oskadliggöra SA:s ledning. Dessutom var Hitler orolig för att Röhm själv hade för stora maktambitioner och planerade att störta honom genom en kupp. I ett tal till tyska riksdagen den 13 juli 1934 rättfärdigade han sitt handlande i denna "Tysklands ödestimma".
Hitler hade kommit till makten främst tack vare sina löften att utplåna arbetslösheten (som var cirka 40 procent 1932) och upprätta landets "heder" genom att befria tyskarna från de enligt honom helt oacceptabla villkoren i Versaillesfreden. Tre år efter att NSDAP fått makten var arbetslösheten så gott som utraderad. Detta hade blivit möjligt dels genom en intensiv militär upprustning och jättelika offentliga byggnadsprojekt, inte minst motorvägsbyggen (Autobahn) och dels genom att kvinnor uppmuntrades att stanna hemma. Detta gjorde att Hitler även efter maktövertagandet behöll sin popularitet hos befolkningen. Upprustningen och nybyggena finansierades till stor del av valutamanipulation men de negativa effekterna kom att skjutas upp tills Tyskland kunde tömma erövrade nationers guldreserver.
Adolf Hitler var från och med Hindenburgs död 1934 helt enväldig. I den nazistiska staten fanns ingen skriven författning som inskränkte stats- och regeringschefens makt. I realiteten innebar det att inget viktigt beslut över huvud taget kunde fattas mot Führerns (det vill säga Hitlers) vilja, och det fanns följaktligen inga legala möjligheter att kontrollera eller avsätta honom. Systemet gjorde att Hitler och den nazistiska staten smälte samman till ett. Führerns ord var lag, och det innebar förräderi att på allvar motsätta sig Hitlers vilja. För att lägga mesta kraften på det som intresserade honom mest, utrikespolitiken (i stort sett liktydigt med planeringen inför andra världskriget) delegerade han många befogenheter till de ministrar som ansvarade för inrikespolitiken. Hitler kunde dock (om han så önskade) återkalla dessa befogenheter och avsätta eller till och med låta mörda sina ministrar om de inte ansågs pålitliga.
Propagandaministeriet som leddes av Joseph Goebbels hade en viktig uppgift i att sprida propaganda om den nazistiska statens överlägsenhet och dess ofelbare ledares förträfflighet. Någon riktig personkult hann inte växa fram innan andra världskriget startade men det fanns långt gångna planer på att införa en "nazistisk religion" där Hitler fick en gudaliknande status (se även kejsarkult och personkult). En rad spektakulära monument till Hitlers och nazistatens ära planerades också.
I strid mot villkoren i Versaillesfreden efter första världskriget återinförde Hitler allmän värnplikt 1935 och inledde en kraftig upprustning av flottan och flygvapnet (Luftwaffe), året efter besattes även det demilitariserade Rhenlandet, och man lämnade även Nationernas förbund. Även detta var uppenbara brott mot Versaillesfreden. Då västmakterna nöjde sig med att protestera tolkade Hitler det som ett svaghetstecken hos framför allt britter och fransmän och fortsatte sina planer att skapa Lebensraum för sitt tusenåriga "tredje rike". Östeuropa skulle erövras, Sovjetunionen krossas och judarna utrotas tillsammans med andra folk som enligt nazisterna saknade existensberättigande. Den slaviska befolkningen skulle förslavas, deporteras bortom Uralbergen eller likvideras.
Adolf Hitler, 1937.
Parallellt med den kraftiga upprustningen av armén sökte Hitler allierade inför ett framtida storkrig. Det ledde 1936 till ett närmande till det fascistiska Italien som styrdes av Benito Mussolini. Han inledde också ett samarbete med Japan som sedan början av 1930-talet bedrev en mycket aggressiv utrikespolitik. Detta samarbete ledde 1940 fram till en försvarspakt med japanerna.
Nästa steg för att förverkliga sina planer blev att 1938 ansluta Österrike (Ostmark) och delar av Tjeckoslovakien (Sudetenland) till Tyskland, som då kom att kallas Stortyskland. Återigen nöjde sig Storbritannien och Frankrike med att protestera, man ville till varje pris undvika ett nytt storkrig. I en berömd konferens i München i september samma år gick Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain med på en försäkran från Hitler att denne inte skulle göra anspråk på fler landområden i Europa (så kallad eftergiftstaktik). Våren 1939 införlivades emellertid även resten av Tjeckoslovakien (Böhmen-Mähren) och när Hitler sommaren 1939 kom med nya krav, denna gång på Polen, förklarade britterna och fransmännen att de skulle förklara krig mot Tyskland om Hitler beslutade sig för att angripa Polen.
Valsedel från valet i Sudetenland den 5 december 1938, som hölls sedan Tyskland annekterat området. Enligt officiella siffror fick annekteringen och den nationalsocialistiska rikslistan stöd av 97,3 % av väljarna.
Även om revansch mot Frankrike var en av huvudpunkterna i Hitlers program önskade han troligen aldrig något krig mot Storbritannien. Då fransmän och britter sade sig vara beredda att förklara krig mot Tyskland i händelse av att man anföll Polen accepterade Hitler inviten från Sovjetunionen som 23 augusti 1939 resulterade i Molotov–Ribbentrop-pakten. Nyheten om pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen väckte oerhörd häpnad i Europa. Hitler å sin sida ville till varje pris undvika ett nytt tvåfrontskrig vilket var fallet i första världskriget. Med överenskommelsen med Sovjetunionen torde han ha räknat med att västmakterna skulle avstå från att förklara krig när han inledde det planerade angreppet mot Polen. Stalin skulle låta honom hållas när anfallet mot Frankrike inleddes. När fransmännen var besegrade skulle han med ryggen fri kunna inleda "korståget mot bolsjevismen", det vill säga kriget mot Sovjetunionen. Analysen att västmakterna skulle förbli passiva visade sig vara felaktig.
Andra världskriget
Hitler tillsammans med Mannerheim i Finland i juni 1942. Till höger Finlands president Risto Ryti.
Efter ett flertal misslyckade försök från tysk sida att förhandla fram en godtagbar lösning för den tysktalande men av i huvudsak Polen kontrollerade fristaden Danzig, som låg på gränsen till det tyska Ostpreussen. Väster om Danzig fanns även ett polskt territorium, vilket delade mellankrigstidens Tyskland i två delar – huvuddelen av riket samt Ostpreussen. Orsaken var att den nya polska staten enligt Versaillesfreden skulle ha fri tillgång till havet (Polen byggde också snabbt upp hamnen och staden Gdynia, belägen strax norr om fristaden Danzig.) Detta polska landområde kom att kallas polska korridoren, och det var denna "korridor" plus Danzig som Hitler i första hand ansåg att Tyskland hade rätt till. Men hela det 1919-1921 grundade nya Polen bestod av mark som före första världskriget tillhörde Kejsardömet Ryssland, Tyskland och det gamla Habsburgska Österrike-Ungern (som styckats i bitar 1919).
Hitler ville inte riskera ett tvåfrontskrig i händelse av anfall mot Polen, därför slöt Nazityskland ett avtal med Josef Stalins kommunistiska Sovjetunionen den 23 augusti 1939. Detta avtal kallades för en "icke angreppspakt" de båda diktaturerna emellan och fick namnet Molotov–Ribbentrop-pakten (efter diktaturernas utrikesministrar), till detta fanns ett hemligt protokoll om en uppdelning av nordöstra Europa mellan Tyskland och Sovjetunionen. Tyskland skulle få större delen av Polen i utbyte för att Sovjetunionen fick Polens östliga delar, de tre baltiska länderna samt Finland. Nu behövde Hitler inte bekymra sig om Sovjetunionen (för tillfället), och troligen hoppades han att västmakterna (och Italien, som ännu inte var en pålitlig bundsförvant) skulle låta honom få som han ville igen. Men Tysklands anfallskrig mot Polen som startade den 1 september 1939 under förevändningar om att polska trupper anfallit en gränspostering, orsakade att Storbritannien och Frankrike den 3 september (via ultimatum om Polens utrymmande av tyska trupper) förklarade krig mot Tyskland. Därmed var andra världskriget inlett. (Den 17 september förklarade även Sovjetunionen krig mot Polen, samt annekterade Baltikum men när Sovjet anföll Finland lyckades finnarna hålla ställningarna.)
Under kriget lyckades Tyskland snabbt underkuva stora delar av Europa för att sedan successivt pressas tillbaka, tills striderna fördes på Berlins gator. Civilbefolkningen i de ockuperade områdena utsattes för stora lidanden; särskilt på östfronten var den tyska krigföringen utstuderat brutal. Redan före kriget hade en rad så kallade koncentrationsläger inrättats, där nazisterna fängslade många för regimen misshagliga individer.
Fram till 1942 hade Tyskland mycket stora framgångar i kriget. Polen kapitulerade redan efter en månads krig, Danmark och Norge erövrades våren 1940 och Frankrike besegrades under fem veckor under försommaren 1940. Revansch mot Frankrike från första världskriget hade som tidigare nämnts varit en av hörnstenarna i Hitlers program. För att förödmjuka fransmännen extra mycket tvingades de underteckna kapitulationen i samma järnvägsvagn som den i vilken man undertecknade vapenstilleståndet som avslutade första världskriget. Därefter försökte Tyskland genom flyganfall tvinga Storbritannien ur kriget men förlorade slaget om Storbritannien, vilket var den första stora motgången för Hitler och arméledningen.
Hitler talar till riksdagen i Krolloperan och förklarar krig mot USA 1941.
Krigslyckan vändes istället österut. Genom trycket från det starka Nazityskland samt hopp om att återfå i första världskriget förlorade landområden kunde Hitler genom skicklig diplomati liera Ungerns Miklós Horthy, Rumäniens Ion Antonescu samt Bulgariens Bogdan Filov till Tyskland, följt av en framgångsrik erövring och ockupation av Jugoslavien och Grekland våren 1941. Balkanhalvön var därmed säkrad. Attacken mot Sovjetunionen (Operation Barbarossa) inleddes den 22 juni 1941 och gick inledningsvis över förväntan. Röda armén tycktes vara grundligt besegrad redan efter några månader men trots gigantiska förluster på den sovjetiska sidan lyckades tyskarna inte erövra Moskva. I och med att USA i december 1941 gick in i andra världskriget hade Hitler i praktiken förlorat kriget. Trots att anfallet kört fast framför Moskva i månadsskiftet november/december 1941 och Röda armén inlett en stor motoffensiv 6 december valde Hitler att förklara krig mot USA 11 december, fyra dagar efter att Japan anfallit Pearl Harbor. Krigsförklaringen mot USA kan emellertid troligen förklaras med att Hitlers agerande präglades av stora risktaganden under hela hans politiska karriär. I det prekära läge som uppstått när Operation Barbarossa misslyckats valde Hitler att satsa allt på ett kort.
Hitler och hans tusenåriga Tredje rike stod nu inför en koalition vars resurser vida översteg Tysklands. Operation Barbarossa som i planeringen utgått från en snabb tysk seger (högst sex månader) hade misslyckats, och Storbritannien var långtifrån besegrat. Ett utnötningskrig väntade och USA:s inträde i kriget innebar att en enorm industripotential tillfördes de allierade. Det fanns inte längre någon rimlig möjlighet för Tyskland att vinna. Trots detta skulle det dröja tre och ett halvt år efter krigsförklaringen mot USA innan vapnen tystnade i Europa.
Senare under kriget, vid den ökända Wannseekonferensen den 20 januari 1942, togs det formella beslutet av nazibyråkratin att verkställa den "slutgiltiga lösningen av judefrågan", det vill säga den avsiktliga och totala utrotningen av Europas judiska befolkning. För detta syfte byggdes så kallade förintelseläger, där Auschwitz i Polen var ett av de största och mest beryktade. I dessa läger tros cirka 9 miljoner människor ha mördats. Offren utgjordes av judar, romer, homosexuella, handikappade, prostituerade, politiskt oliktänkande (särskilt kommunister) samt fyra miljoner etniska polacker.
Massmordet på judar och kommunister hade på Hitlers order redan inletts efter att man invaderat Sovjetunionen sommaren 1941. Inrättandet av förintelselägren var ett resultat av att det var mycket svårt att dölja massmord i en sådan ofattbar skala. I dödsfabrikerna gick "processen" mycket snabbare och var lättare att dölja. Hitler besökte aldrig själv Auschwitz eller något annat koncentrationsläger utan överlät hela planeringen och genomförandet av folkmorden på Schutzstaffel som leddes av Heinrich Himmler. Andra centrala personer i planeringen var Himmlers högra hand Reinhard Heydrich och Adolf Eichmann. Vissa har genom åren hävdat att Förintelsen skedde utan att Hitler kände till den. En överväldigande majoritet av historiker och andra forskare menar att detta påstående saknar grund. Även om det inte finns något bevarat dokument där Führern beordrar den totala utplåningen av Europas judar, romer och andra grupper anses Hitler ha varit väl insatt i vad som skedde. Heydrich skall ha mottagit muntliga order från Hitler där han beordrade den fysiska förintelsen av Europas judar, vilket emellertid är spekulationer från forskarnas sida; det anses otänkbart att en sådan plan kan ha initierats utan Führerns initiativ eller uttryckliga godkännande. Huruvida han planerat folkmord sedan länge är omdiskuterat; i Mein Kampf hävdar Hitler att om Tyskland "låtit tolv eller femton tusen av dessa hebreiska folkfördärvare smaka giftgasen så som hundratusen av våra allra bästa tyska arbetare från alla skikt och yrken måste på slagfältet, då skulle inte miljonoffret på fronten ha varit förgäves".[37] Omtalandet är diskuterat och anses hänvisa till användandet av giftgas under första världskriget, för vilket han själv tjänat tid på fältsjukhus, och rimmar illa med planer på deportation under 1930-talet och Himmlers fördömande av massmord 1940 som en typisk rysk metod. Det tyska folkets "renande" skulle åstadkommas genom deportation och sterilisering, tills invasionen av Sovjetunionen förökade tankarna om ett organiserat massmord.
Hitler hade redan innan kriget mot Sovjetunionen inleddes förklarat att detta skulle bli ett krig där ingen hänsyn skulle tas till krigets lagar. Målet var enkelt men extremt brutalt. Sovjetunionen skulle krossas till varje pris, och hela området fram till Uralbergen skulle tas i besittning. Judar, kommunister och alla andra som påstods hota det tyska folkets existens skulle utrotas, 14 miljoner slaver skulle bli arbetsslavar, uppemot 40 miljoner skulle avrättas och lika många deporteras. Kriget på östfronten var ett masskrig som saknar motstycke i storlek och brutalitet. Kriget beräknas ha kostat 27 miljoner ryssar livet, varav 17 miljoner var civila. I siffran ingår också minst 3 miljoner soldater som dog som krigsfångar. De dog av svält, sjukdomar, misshandel eller blev helt enkelt massavrättade. I Polen dog under kriget ungefär var sjätte invånare, 6 miljoner människor.
Trots att kriget på samtliga fronter gick allt sämre från och med vintern 1942-1943 lyckades Hitler med hjälp av bland annat propaganda upprätthålla sin popularitet hos stora delar av befolkningen ända fram till krigsslutet och han var oinskränkt diktator ända fram tills han begick självmord. I armén växte emellertid efterhand missnöjet och sommaren 1944 genomfördes ett misslyckat försök att mörda Hitler (se 20 juli-attentatet). Dennes lydiga redskap SS svarade med extrem terror där alla inblandade i komplotten avrättades liksom ett mycket stort antal andra personer. Någon tanke på att kapitulera tycks aldrig ha funnits, inte ens efter att den sista tyska offensiven (se Ardenneroffensiven) misslyckats i december 1944. Den tyska armén skulle kämpa till det bittra slutet och det tyska folket skulle om det var "nödvändigt" gå sin undergång till mötes då det enligt Hitler inte visat sig "starkt nog" att vinna kriget. Under senvintern 1945 gav Hitler order om en total fysisk ödeläggelse av Tyskland men lyckligtvis följdes inte den fruktansvärda ordern av flertalet underlydande.
Sin sista tid i livet tillbringade Hitler i bunkern under rikskansliets hus i Berlin. Jämte honom återfanns flickvännen Eva Braun och nära medarbetare som Martin Bormann och propagandaministern Joseph Goebbels. SS-chefen Himmler som i praktiken varit rikets näst mäktigaste man i åratal blev dock fråntagen alla maktbefogenheter sedan Hitler några dagar före sitt självmord fått vetskap om Himmlers försök att mäkla fred med västmakterna via svenske Greve Bernadotte från Röda Korset. Hitler fortsatte att utfärda hänsynslösa order in i det sista, till exempel skulle alla soldater som retirerade eller gav upp omedelbart avrättas när ryssarna närmade sig Berlin.
Hitler som person
Adolf Hitler vandrar i Bayern 1930.
Hitlers sekreterare under flera år, Traudl Junge, har beskrivit honom som vänlig mot sina underordnade och stor hundvän. Hitler hade också en schäfer som hette Blondi. Men Hitlers mentala tillstånd, särskilt under krigets sista år, har blivit föremål för många undersökningar och spekulationer. Många människor som träffat Hitler personligen har beskrivit honom som artig, trevlig och näst intill blyg. Albert Speer har beskrivit hans karisma som en "magnetisk eller hypnotisk egenskap" och uppger att han blev så tagen efter att första gången ha hört Hitler tala att han var tvungen att ta en lång promenad i skogen för att samla sig. Men han skriver också att andra gången han mötte Hitler fick intrycket av en "obehärskad, grälsjuk person" och tillägger: "Denne Hitler var mycket olik den lugne och civiliserade man som jag hade upplevt tillsammans med studenterna."
Hitler som talare kunde konsten att piska upp känslor genom att både egga och beveka åhörarna med "en fullt avsiktlig blandning av ursinne och förnuft".[38]
Hitler var förälskad i systerdottern Geli Raubal, som tog sitt liv med Hitlers pistol efter ett gräl med honom den 18 september 1931.[39] Efter det talade Hitler, uppskakad av det inträffade, om att lämna politiken, tankar som han inom kort dock skrinlade.
Från och med 1941 visade sig Hitler alltmer sällan offentligt och sista levnadsåret gjorde han knappt några offentliga framträdanden alls. Propagandaministeriet under ledning av Goebbels försåg emellertid tyska folket med ständiga hyllningar av deras Führer. Hitler hade senare delen av sitt liv kroniska magproblem och höll sig från 1931 till en vegetariskt inspirerad diet.[40] De allt större motgångarna på slagfälten från och med vintern 1942/1943 påverkade hans psykiska hälsa mycket negativt med symptom som påminde om Parkinsons sjukdom. (Några klara bevis för att han verkligen led av Parkinsons sjukdom finns emellertid inte.) Han plågades tidvis också av allvarliga sömnproblem, hade dålig aptit och visade total likgiltighet även inför det egna folkets lidande.
Från 1933 bodde Hitler i Haus Wachenfeld på sluttningen av berget Obersalzberg, 12 mil sydöst om München. En omfattande ombyggnation fram till 1935 resulterade i residenset Berghof. Byggnaden bombades svårt av de allierade den 25 april 1945, fem dagar före Hitlers självmord i Berlin. Den 30 april 1952, på årsdagen av Hitlers död, beslöt Bayerns regering att spränga allt som fanns kvar av byggnaden. Idag är området jämnat med marken och igenschaktat, det enda som återstår att se är en del av en stödmur.
Hitlers död
Hitler hade sedan 1932 haft ett hemligt förhållande med Eva Braun och de gifte sig kort efter midnatt den 29 april 1945. I och med giftermålet antog Eva Braun lagligen efternamnet Hitler.[41]
Omkring klockan 04.00 dikterade Hitler sitt politiska och personliga testamente för sekreteraren Traudl Junge där han utnämnde storamiral Karl Dönitz till sin efterträdare som Tysklands statsöverhuvud och Joseph Goebbels till rikskansler. Testamentet innehöll hätska utfall mot såväl judarna som det tyska folket som inte visat tillräcklig "offervilja" för att vinna kriget. Den 29 april hade Hitler fått kännedom om två händelser som fick honom att bestämma sig för att begå självmord den 30 april. Den 28 april hade Italiens forne diktator Benito Mussolini och dennes älskarinna Clara Petacci arkebuserats och därefter hängts upp i fötterna i en sönderbombad bensinstation i centrala Milano. Hitler ville till varje pris undvika att bli tillfångatagen levande eller att hans kropp skulle skändas på liknande sätt. I slutet av april hade Heinrich Himmler försökt fredsförhandla med amerikanerna; detta gjorde Hitler rasande och han talade om det slutgiltiga sveket.
På förmiddagen den 30 april, då Röda armén befann sig endast cirka 500 meter från bunkern, hade Hitler ett möte med general Helmuth Weidling, befälhavare för Berlins försvar. Denne informerade Hitler om att de styrkor som försvarade Berlins centrala delar snart skulle stå utan ammunition. Weidling fick Hitlers tillåtelse att göra ett utbrytningsförsök.
Omkring klockan 14.30 drog sig Hitler och hans hustru Eva tillbaka till Hitlers personliga arbetsrum. Ungefär en timme senare, vid klockan 15.30, begick de självmord. Exakt hur Hitler begick självmord är omtvistat. Ögonvittnen har berättat att han först bet sönder en cyanidampull och därefter sköt sig i munnen eller tinningen. Andra ögonvittnen menar att han inte alls använde sig av gift. De ryska rättsläkare som obducerade Hitlers förkolnade kvarlevor och i synnerhet hans kranium hävdade att man funnit glassplitter mellan Hitlers tänder.[42] Detta skulle kunna tyda på att han bitit sönder en giftampull. Det är dock ställt bortom allt tvivel att Eva Braun svalde gift. Hitlers och Brauns kroppar brändes kort därefter i rikskansliets sönderbombade trädgård. Kremeringen ombesörjdes av Hitlers chaufför Erich Kempka och Hitlers personlige adjutant Otto Günsche.[43]
Efter kriget florerade emellertid rykten om att Hitler överlevt och flytt till Sydamerika eller gått under jorden i Europa.
En dokumentär som sändes på "History Channel" 2015 försökte att bevisa att Hitler hade flytt till Sydamerika.[44] Denna typ av rykten har funnits sedan krigets slut men avfärdas av seriösa historiker.[45] Särskilt efter järnridåns fall som öppnade upp tidigare slutna sovjetiska arkiv. Stalin visade sig vara särskilt intresserad av att få veta om Hitler verkligen var död och sovjetisk militär kartlade platsen och de sista dygnens förlopp minutiöst.
Se även
Heigelkopf, berg som bar namnet Hitler-Berg mellan 1933 och 1945
Blondi, Hitlers schäfer som han avlivade före sitt självmord
Örnnästet (plats), några av Hitlers bostäder eller ledningscentraler
Gröfaz, ironiskt samtida öknamn för Adolf Hitler- Koncentrationsläger i Nazityskland
Kommentarer
.mw-parser-output .fotnotslista .references{list-style-type:inherit}
^ Flera litterära eller cinematografiska verk har beskrivit, berört och spekulerat kring denna tidiga del av Adolf Hitlers liv.[6][7][8]
Källor
Besymenskij, Lev (1968), Adolf Hitlers död, Stockholm: Rabén & Sjögren
Bullock, Alan (1960), Hitler. En studie i tyranni, Stockholm: Tiden
Fest, Joachim C. (1974), Hitler, Malmö: Bergh
Fest, Joachim C. (2008), Hitler : en biografi, T Fischer & Co, ISBN 978-91-85183-56-2
Fest, Joachim C. (2004), Undergången: Hitler och slutet på Tredje riket, Stockholm: Wahlström & Widstrand
Friedländer, Saul (1997), Nazi Germany and the Jews , Vol. I - The Years of Persecution 1933-1939, ISBN 0 297 81882 1
Hamann, Brigitte (1998), Hitlers Wien. Lehrjahre eines Diktators (9:e), ISBN 978-3-492-22653-0
Kellogg, Michael (2005), The Russian Roots of Nazism, White Émigrés and the making of National Socialism 1917-1945, ISBN 0 521 84512 2
Kershaw, Ian (2000), Hitler. 1889-1936, New York: W.W. Norton
Kershaw, Ian (2000), Hitler. 1936-1945, New York: W.W. Norton
Liljegren, Bengt (2008), Adolf Hitler, Lund: Historiska Media, ISBN 978-91-85507-33-7
Piper, Ernst (2007), Alfred Rosenberg: Hitlers Chefideologe (1:a), München: Pantheon, ISBN 978-3-570-55021-2
Sereny, Gitta (2001), Albert Speer och sanningen, Stockholm: Bonnier Alba
Noter
^ ”Hitler ersucht um Entlassung aus der österreichischen Staatsangehörigkeit” (på tyska). NS-Archiv. 7 april 1925. http://www.ns-archiv.de/personen/hitler/oesterreich/staatsbuergerschaft.php. Läst 19 augusti 2008. . Översättning: "Hitlers officiella ansökan om att avsluta sitt österrikiska medborgarskap"
^ ”Adolf Hitler”. ne.se. http://www.ne.se/kort/adolf-hitler. Läst 26 augusti 2010.
^ Fest 2008, s. 33
^ Hamann 1998, s. 23
^ Fest 2008, s. 37
^ "Picassos äventyr (1978): Medverkande". Arkiverad 3 juni 2016 hämtat från the Wayback Machine. Svensk Filmdatabas. Läst 6 maj 2016.
^ "La part de l'autre : roman". torontopubliclibrary.ca. Läst 6 maj 2016. (franska)
^ Forti, Dario (2015-04-30): "6 fumetti con protagonista Adolf Hitler". fumettologica.it. Läst 6 maj 2016. (italienska)
^ Hamann 1998, s. 56
^ Hamann 1998, s. 39
^ Hamann 1998, s. 498
^ Liljegren 2008, s. 97
^ Hamann 1998, s. 500
^ Englund, Peter. ”Kring två TV-serier om Hitler”. Peterenglund.com. Arkiverad från originalet den 27 december 2008. https://web.archive.org/web/20081227041307/http://www.peterenglund.com/textarkiv/hitlerserier.htm. Läst 14 januari 2009.
^ Fest 2008, s. 60-61
^ Fest 2008, s. 64
- ^ [a b] TT-Reuters (8 december 2009). ”Vad gjorde Hitler i första världskriget?”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/vad-gjorde-hitler-i-forsta-varldskriget. Läst 8 december 2009.
^ Uppgifter från den i Nazityskland till december 1941 verksamme amerikanske diplomaten William Shirers "Tredje Rikets uppgång och fall".
^ Kellogg 2005, s. 219
^ Liljegren 2008, s. 113
^ Reich, Walter (16 december 2001). ”All the Führer's Men” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/2001/12/16/books/all-the-fuhrer-s-men.html. Läst 30 december 2009.
^ Kellogg 2005, s. 220
^ Liljegren 2008, s. 125
^ Friedländer 1997, s. 91-92
- ^ [a b] Fest 2008, s. 104
^ Liljegren 2008, s. 128
^ Liljegren 2008, s. 132
^ Piper 2007, s. 26
- ^ [a b] Kellogg 2005, s. 278
^ Kellogg 2005, s. 158
^ Kellogg 2005, s. 43
^ Kellogg 2005, s. 230
^ Fest, Joachim C. (1970) (på engelska). The Face of the Third Reich: Portraits of the Nazi Leadership. New York: Pantheon Books. sid. 31. ISBN 0-394-42413-1
^ Fest, Joachim C. (1970) (på engelska). The Face of the Third Reich: Portraits of the Nazi Leadership. New York: Pantheon Books. sid. 31. ISBN 0-394-42413-1
- ^ [a b] Wistrich, Robert S. (2002) (på engelska). Who's Who in Nazi Germany. London: Routledge. sid. 119. ISBN 0-415-26038-8
^ William L. Shirer, The Rise and Fall of the Third Reich: A History of Nazi Germany (London: Arrow Books, 1998), s. 130, 157.
^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 16 januari 2005. https://web.archive.org/web/20050116215032/http://hem1.passagen.se/thun/nazism/nazism.htm. Läst 12 februari 2013.
^ Sereny 2001, kap. III & V
^ Spartacus International Arkiverad 27 maj 2010 hämtat från the Wayback Machine.
^ Rudacille, Deborah (2001). The Scalpel and the Butterfly: The War Between Animal Research and Animal Protection. University of California Press. ISBN 0-520-23154-6.
^ Beevor, Antony (2002) (på engelska). Berlin: The Downfall 1945. New York: Viking. sid. 343. Libris 8427554. ISBN 0-670-88695-5
^ Besymenskij 1968
^ Joachimsthaler, Anton (2000) (på engelska). The Last Days of Hitler: Legend, Evidence and Truth. London: Cassell. sid. 192–198. ISBN 978-1-4072-2133-5
^ ”FBI-Geheimdokumente: US-Doku untersucht Hitlers Verbleib nach 1945”. SPIEGEL ONLINE. http://www.spiegel.de/kultur/tv/adolf-hitlers-angebliche-flucht-us-doku-greift-geruechte-auf-a-1056564.html. Läst 26 februari 2016.
^ Nachrichtenfernsehen, n-tv. ”Hat Hitler den Krieg überlebt?: "Buenas noches, mein Führer"”. n-tv.de. http://www.n-tv.de/panorama/Buenas-noches-mein-Fuehrer-article15009501.html. Läst 26 februari 2016.
Vidare läsning
Biografisk
Besymenskij, Lev (1968). Adolf Hitlers död. Stockholm: Rabén & Sjögren
- Bethge, Hermann, Der Führer und sein Werk, 4 vol., Berlin 1939.
- Buchheim, Hans, Eucken-Erdsiek, Edith, Buchheit, Gert, och Adler, H.G., Der Führer ins Nachts, Rastatt/Baden, 1960.
Bullock, Alan, Hitler. En studie i tyranni. Stockholm: Tiden 1960.
Fest, Joachim C., Hitler. Malmö: Bergh 1974.- Fest, Joachim C., Undergången: Hitler och slutet på Tredje riket. Stockholm: Wahlström & Widstrand 2004.
- Gierynski, Jan, Taki jest Hitler, Warszawa 1939.
- Görlitz, Walter, och Quint, Herbert A., Adolf Hitler - eine Biographie, Stuttgart 1952.
Hanfstaengel, Ernst, Hitler - The Missing Years, London 1957.- Heiden, Konrad, Adolf Hitler - Das Zeitalter der Verantwortungslosigkeit, 2 vol., Zürich 1936.
- Jenks, William A., Vienna and the young Hitler, New York 1960.
- Jetzinger, Franz, Hitlers Jugend, Wien 1956.
Kershaw, Ian, Hitler. 1889-1936. New York: W.W. Norton 2000.- Kershaw, Ian, Hitler. 1936-1945. New York: W.W. Norton 2000.
- Kershaw, Ian, Death in the bunker. London: Penguin Books 2005.
- Kubizek, August, Adolf Hitler- Mein Jugendfreund, Graz/Göttingen 1953.
- Liljegren, Bengt, Adolf Hitler. Lund: Historiska Media 2008. ISBN 978-91-85507-33-7
- Linge, Heinz, Med Hitler till slutet, Stockholm 2010: Lindqvist Publishing. ISBN 978-91-86527-03-7
- Ragnar, Per, Hitler. Stockholm: Legus 1994.
- von Schmidt-Paul, Edgar, Hitlers Kampf um die Macht, Berlin 1933.
Strasser, Otto, Hitler et moi, Paris 1940.- Såta vänner, Intima brev Hitler - Mussolini, Stockholm 1945.
Hitlers egen produktion
Källa: Deutscher Literatur-Katalog 1940, Verlag von Koehler & Volckmar, Leipzig.
Från vanmakt till världsmakt. Malmö 1942.
Mein Kampf, i ett flertal översättningar, bl.a. av Anders Quiding resp. N.P. Sigvard Lind (2 band, ibland sammanbunden). Tyskt förlag -1945 F. Eher Nf.
Warum musste ein 8. November kommen? (broschyr), utgiven på förlag J.F. Lehmann.
Das Antlitz des Führers, utgivare: Heinrich Hoffmann, på förlag Zeitgeschicte VB.
Das ist der Führer!", utgivare: Heinrich Hoffmann, på förlag Zeitgeschichte VB.
Deutschland will Frieden und Gleichberechtigung. Die Friedensreden unseres Volkskanzlers Adolf Hitler., utgivare: Erich Unger, på förlag J. Beltz.
Der Führer vor dem ersten Reichstag Grossdeutschlands. Reichtagsrede am 30. Januar 1939. Förlag: F. Eher Nf.
Führerbotschaft an Volk und Welt. Reichtagsrede vom 20. Februar 1938. Förlag: F. Eher Nf.
Des Führers Kampf um den Weltfrieden. Historische Reichtagsrede vom 7. März, sowie die anschliess. Wahlreden u. das Memorandum der Reichsregierung. Förlag: F. Eher Nf.
Adolf Hitler an seine Jugend. Förlag: F. Eher Nf.
Die Rede des Führers Adolf Hitler am 30. Januar 1934. Förlag: Ph. Reclam.
Reden. Utgivare: E. Boepple, på förlag F. Eher Nf.
Reden des Führers am Parteitag der Arbeit 1937. Förlag: F. Eher Nf.
Reden des Führers am Parteitag der Ehre 1936. Förlag: F. Eher Nf.
Reden des Führers am Parteitag Grossdeutschland 1938. Förlag: F. Eher Nf.
Hitler-Worte. Citat ur Mein Kampf och olika tal hållna av Hitler. Utgivare: B. Welser på förlag F. Hirt.
Filmer
Undergångens arkitektur, dokumentärfilm av Peter Cohen, Sverige 1989
Externa länkar
.mw-parser-output .ccbox{clear:right;float:right;margin:.5em 0 .5em 1em;width:22em;border-spacing:0;border:1px solid #aaa;background-color:#f9f9f9;padding:0;font-size:90%;color:black;text-align:left}.mw-parser-output .clogo{width:35px;vertical-align:middle;text-align:center}
 | Wikimedia Commons har media relaterad till Adolf Hitler. |
Hitlers biografi (engelska)- Deutsches Historisches Museum – Adolf Hitler
Adolf Hitler i Libris
Adolf Hitler i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1924)- Pontus Dahlman, Böckerna som präglade Hitler, DN, läst 100510
.mw-parser-output .sbstyle{clear:both;margin-left:auto;margin-right:auto;border-collapse:collapse;text-align:center}.mw-parser-output .sbstyle,.mw-parser-output .sbstyle td,.mw-parser-output .sbstyle th{border:#aaa 1px solid;padding:4px}
| Företrädare: Paul von Hindenburg | Tysklands statsöverhuvud (Führer) 1934-1945 | Efterträdare: Karl Dönitz |
| Företrädare: Anton Drexler | Ordförande för NSDAP 1921 - 1945 | Efterträdare: ingen |
| Företrädare: Franz Pfeffer von Salomon | Chef för SA 1930–1931 | Efterträdare: Ernst Röhm |
| Företrädare: Kurt von Schleicher | Tysklands regeringschef (Rikskansler) 1933-1945 | Efterträdare: Joseph Goebbels |
.mw-parser-output table.navbox{border:#aaa 1px solid;width:100%;margin:auto;clear:both;font-size:88%;text-align:center;padding:1px}.mw-parser-output table.navbox+table.navbox{margin-top:-1px}.mw-parser-output .navbox-title,.mw-parser-output .navbox-abovebelow,.mw-parser-output table.navbox th{text-align:center;padding-left:1em;padding-right:1em}.mw-parser-output .navbox-thlinkcolor .navbox-title a{color:inherit}.mw-parser-output .nowraplinks a,.mw-parser-output .nowraplinks .selflink{white-space:nowrap}.mw-parser-output .navbox-group{white-space:nowrap;text-align:right;font-weight:bold;padding-left:1em;padding-right:1em}.mw-parser-output .navbox,.mw-parser-output .navbox-subgroup{background:#fdfdfd}.mw-parser-output .navbox-list{border-color:#fdfdfd}.mw-parser-output .navbox-title,.mw-parser-output table.navbox th{background:#b0c4de}.mw-parser-output .navbox-abovebelow,.mw-parser-output .navbox-group,.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-title{background:#d0e0f5}.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-group,.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-abovebelow{background:#deeafa}.mw-parser-output .navbox-even{background:#f7f7f7}.mw-parser-output .navbox-odd{background:transparent}
| |||||||||||||||||||
| ||||||||||||||
|
