Mfrhtyj

Järnåldern är, enligt Thomsens treperiodsystem, den tidsepok i Gamla världens historia som inleds när människan lär sig utvinna och bearbeta metallen järn. Man började då successivt att tillverka bland annat verktyg och vapen av järn istället för av brons. Så småningom övergick det även till stål. Smycken, spännen och liknande var dock fortfarande ofta i brons. Järnåldern upphör i och med medeltidens inträde. Årtalen för när detta skedde är olika på olika platser. Järnåldern föregicks av bronsåldern, då verktyg och vapen framställdes av brons.

I Sydeuropa inleds medeltiden vid Västromerska rikets sammanbrott (476 e.Kr.).

I Nordeuropa (Skandinavien) avslutas järnåldern traditionellt med vikingatiden, varvid medeltiden inleds med kristendomens införande runt 1050 e.Kr., när kristendomen fått en dominerande ställning och de inhemska skriftliga källorna börjar bli bättre. Innan dess rådde en polyteistisk religion, idag ofta refererad till som asatro. Skiftet från yngre järnålder till medeltid gällande Skandinavien kan inte tidsbestämmas till ett visst årtal. Ur ett flertal aspekter (både sekulära som religionsskiftesmässiga) kvardröjer vikingatiden/yngre järnåldern i till exempel Sverige en god bit in på 1100-talet.

Kronologi |

Vanligtvis utgår man från att järnåldern började under 1100-talet f.Kr. i antikens främre Orienten, antikens Indien (med post-rigvediska vedisk tid), och antikens Grekland. I andra regioner av Europa började perioden mycket senare. Järnåldern började under 700-talet f.Kr. i Centraleuropa och under 500-talet f.Kr. i norra Europa. Järnet hade då varit känt sedan länge. Förutom äldre användning av meteoritjärn började hettiterna bruka järn på 1400-talet f.Kr.

I Sverige dyker de första importerade järnföremålen upp på 1100-talet f. Kr. Järnet används främst som ett billigare alternativ till den exklusivare bronsen. Först sedan man lärt sig utnyttja järnets fördelar i vapen och redskapstillverkning, brukar man tala om en verklig järnålder. Någon skarp gräns mellan perioderna finns inte.^[1]

Användandet av järn inom smältverk och för att framställa verktyg kan ha uppkommit i Västafrika under 1200-talet f.Kr., vilket i så fall skulle göra det till en av de första platserna för järnålderns ursprung.^[2][3] Det är osäkert om införandet av järn i Afrika var resultatet av en inhemsk upptäckt eller av tekniköverföring norrifrån.^[4]

Järnåldern vid Medelhavet sägs vanligtvis sluta med inledningen av den hellenistiska eran och det Romerska imperiet, i Indien med intåget av buddhismen och jainismen, i Kina med konfucianismen och i norra Europa med den tidiga medeltiden.

I Skandinavien delas perioden in i äldre järnåldern t.o.m. romartidens slut och yngre järnåldern från och med folkvandringstidens början ca 375 e.Kr.

Förromersk järnålder |

Förromersk järnålder, även kallad keltisk järnålder, brukar räknas från 500 f.Kr. till Kristi födelse. Denna period kan delas in i tre perioder:

1. Ca 500 - 300 f Kr


2. 300 f Kr - 150 f Kr


3. 150 f Kr - Kristi födelse

Den tredje perioden kan vidare delas in i undergrupperna 3a och 3b.

Övergången från bronsålder till förromersk järnålder karaktäriseras av att järn används i stället för brons. Förutom järn kan bland spåren från övergångstiden också märkas i användandet av nytt gravskick, där kremering får en ökad betydelse och gravgåvorna blir färre (nästintill uteblir).

Analys av asbestkeramik har gett upphov till den oväntade slutsatsen att järnframställning gjordes redan under förromersk järnålder i Norra Europa, i områden där den samiska kulturen senare utvecklades.^{[källa behövs]} Fynden associeras därför av vissa forskare till en protosamisk kultur. ^{[källa behövs]}

Andra fynd från denna period är offer- och depåfynd, som ökar kraftigt i antal, och vapengravar.

Gerumsmanteln dateras numera till förromersk järnålder mot tidigare antagen bronsålder, 400-200-talet f.Kr

Romersk järnålder |

I Sverige kallas perioden från Kristi födelse till 400 e.Kr. för romersk järnålder. Perioden indelas arkeologiskt i en äldre och en yngre del, skilda av en tydlig förändring i den materiella kulturen som tycks ha ägt rum under 150-talet e.Kr.

I det som senare skulle bli Sverige återfinns lämningar efter blästbruk i olika delar av landet, i form av blästerugnar, slagghögar, kolningsgropar och depåer av smidbart ämnesjärn på boplatser i närheten av myrar och järnrika sjöbottnar, varifrån sjö- eller myrmalm (järnockra) kunde insamlas. Exempelvis skedde omfattande järnproduktion längs med älven Ljungan i Jämtland och västra Medelpad, men minskar i omfattning kring år 500 e.Kr. sannolikt till följd av konkurrens från järnproduktion som då uppstått i Gästrikland och sydvästra Hälsingland.^[6]

Med den växande handeln mellan Romarriket i söder och de germanska samhällena i Mellaneuropa påverkades även de nordeuropeiska samhällena starkt. Många romerska importföremål har påträffats, särskilt ymnigt och variationsrikt på Själland. Ibland kan artefakter, som exempelvis bägare av glas, vara bättre bevarade i Norden än i Sydeuropa då de i romarriket användes som bruksföremål men här sparades som lyxföremål och lades ner i gravar.

Folkvandringstid |

Folkvandringstiden är en historisk epok under första årtusendet e.Kr. Den karaktäriseras av att flera olika folkstammar förflyttade sig över den europeiska kontinenten.

Den germanska folkvandringen hade störst betydelse för Västeuropa och infaller mellan åren 375 och 568. Årtalen reflekterar den vanliga indelningen att låta perioden inledas med hunnernas anfall mot ostrogoterna och avslutas med langobardernas infall i Italien. Bland övriga grupper som deltog i folkvandringen kan nämnas slaviska, bulgariska och ungerska stammar. De hade en avgörande betydelse för (särskilt) Östeuropas vidare historiska utveckling.

Vendeltid |

Vendeltiden är en arkeologisk period i Sveriges förhistoria, namngiven efter de rika fynden från båtgravfältet i Vendel norr om Uppsala.

Perioden sträcker sig mellan folkvandringstiden och vikingatiden, alltså år 550 till år 800, och innefattar bland annat gravfält och båtgravar från Vendel och Valsgärde norr om Gamla Uppsala, och gravfältet vid Ulltuna i Ulleråker strax intill Fyrisån (en halvmil söder om Uppsala). Perioden motsvarar det som i Norge kallas Merovingertiden och utgör slutet av germansk järnålder (400 till 800 e.Kr.).

Under vendeltiden byggdes ansenliga rikedomar upp kring Gamla Uppsala förmodligen från bergsbruk och handel. Skeppen blir allt viktigare och hästarna från vendeltidens Sverige är omtalade som särskilt bra. Den 16-typiga runraden som de flesta runstenar är skrivna med, ersätter den 24-typiga i hela Skandinavien vilket tyder på starka kungar med nära kontakt.

Vikingatid |

Vikingatiden är namnet på järnålderns sista period. Det är ett unikt nordiskt begrepp, för vad som i andra länder kallas sen järnålder eller tidig medeltid. Det motiveras av den särpräglade högkultur som under 700-talet uppstod i Skandinavien. Befolkningen ökade kraftigt samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. Detta bidrog till de första vikingatågen, det vill säga plundringar som vikingar, båtburna krigare från Skandinavien, utförde på bland annat de brittiska öarna. Den 8 juni 793 plundrade vikingar klostret Lindisfarne på Englands östkust, en attack som snart följdes av otaliga krigståg men också handel och kolonisation. I Östeuropa sökte sig nordbor i stora mängder ned utmed de ryska floderna. De kom som handelsmän eller blivande ”väringar”, dvs. värvade soldater i den östromerske kejsarens armé och flotta.

Merparten av nordborna under vikingatiden levde dock ett stillsamt liv som bönder, och torde knappast ha kallat sig vikingar. Genom den bevarade litteraturskatt som finns i de isländska handskrifterna från 1100- och 1200-talet samt från runstenarnas texter känner man många detaljer om folkens liv under vikingatiden.

• 
  

  

  
  

  
  

  Järnyxa från järnåldern, funnen på Gotland
  

  
  

  
  


• 
  

  

  
  

  
  

  Spänne av brons och silver, från järnåldern, funnet i Västergötland
  

  
  

  
  


• 
  

  

  
  

  
  

  Fibula av järn, från järnåldern, funnen i Bohuslän
  

  
  

  
  


• 
  

  

  
  

  
  

  Urnegrav från järnåldern, funnen i Västergötland
  

  
  

  
  


• 
  

  

  
  

  
  

  Lerkärl från järnåldern, funnet på Gotland
  

  
  

  
  


• 
  

  

  
  

  
  

  Silverskål med förgylld kant av drakslingor, från järnåldern, funnen på Gotland
  

  
  

  
  


• 
  

  

  
  

  
  

  Romersk bronsstatyett från svensk järnålder, funnen på Öland
  

  
  

  
  


• 
  

  

  
  

  
  

  Eldslagningssten av kvarts, från järnåldern
  

  
  

  
  

Se även |

• Stenåldern


• Bronsåldern


• Sveriges förhistoria


• Urnegrav

Referenser |

Noter |

1. 
   ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
   


2. 
   ^ Duncan E. Miller and N.J. Van Der Merwe, 'Early Metal Working in Sub Saharan Africa' Journal of African History 35 (1994) 1-36; Minze Stuiver och N.J. Van Der Merwe, 'Radiocarbon Chronology of the Iron Age in Sub-Saharan Africa' Current Anthropology 1968.
   


3. 
   ^ How Old is the Iron Age in Sub-Saharan Africa? - av Roderick J. McIntosh, Archaeological Institute of America (1999)
   


4. 
   ^ Iron in Sub-Saharan Africa - av Stanley B. Alpern (2005)
   


5. 
   ^ http://historiska.se/upptack-historien/artikel/den-gatfulle-fran-alboke/
   


6. 
   ^ Per H. Ramqvist, Utbytessystem under det första årtusendet e.kr. - Idéer utgående från tre mellannorrländska älvar
   

Källor |

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

.mw-parser-output table.navbox{border:#aaa 1px solid;width:100%;margin:auto;clear:both;font-size:88%;text-align:center;padding:1px}.mw-parser-output table.navbox+table.navbox{margin-top:-1px}.mw-parser-output .navbox-title,.mw-parser-output .navbox-abovebelow,.mw-parser-output table.navbox th{text-align:center;padding-left:1em;padding-right:1em}.mw-parser-output .navbox-thlinkcolor .navbox-title a{color:inherit}.mw-parser-output .nowraplinks a,.mw-parser-output .nowraplinks .selflink{white-space:nowrap}.mw-parser-output .navbox-group{white-space:nowrap;text-align:right;font-weight:bold;padding-left:1em;padding-right:1em}.mw-parser-output .navbox,.mw-parser-output .navbox-subgroup{background:#fdfdfd}.mw-parser-output .navbox-list{border-color:#fdfdfd}.mw-parser-output .navbox-title,.mw-parser-output table.navbox th{background:#b0c4de}.mw-parser-output .navbox-abovebelow,.mw-parser-output .navbox-group,.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-title{background:#d0e0f5}.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-group,.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-abovebelow{background:#deeafa}.mw-parser-output .navbox-even{background:#f7f7f7}.mw-parser-output .navbox-odd{background:transparent}

Auktoritetsdata • LCCN: sh85068153 • GND: 4014102-0 • BNF: cb11946304b (data) • HDS: 24601 • NDL: 00572799 • NKC: ph137453