Mfrhtyj

Nationalism (från fr. nationalisme, av "nation", ursprungligen från latinets nascor, "jag föds"^[1]) är en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationernas gränser. Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen. Den som bekänner sig till nationalismen benämns nationalist.

Nationalismen uppkom i Europa under 1700-talet och ledde under 1800-talet till skapandet av nationalstaterna, som vi känner dem idag. Nationalismen har efter andra världskrigets slut verkat tillsammans med marxism i flera koloniala befrielserörelser.^[2]

I sin hyllning av historien och fosterlandet kan nationalismen också kopplas till romantiken. Trots denna koppling är nationalismen rationell för sina tillskyndare. Detta eftersom man menar att nationalismens avsikt är att främja ett altruistiskt, oegennyttigt handlande inom nationen. På så sätt anser nationalisterna att nationalismen kan likrikta krafterna och minska friktionerna i samhället och därmed menar man att nationalismen ger en starkt positiv inverkan på samhällsutvecklingen.

Nationalismens kritiker hävdar å sin sida att det är just detta som gör nationalismen irrationell, genom att ett starkt hävdande av den egna nationen främjar chauvinism och försvårar fredlig utveckling mellan länder.^[3]

Skillnaden mellan patriotism och nationalism består i att den förstnämnda alltid är lojal med den hävdvunna statsbildningen och territoriet samt åtminstone i teorin kan kombineras med vilka politiska åsikter och religiösa föreställningar som helst, medan nationalismen är en vidare politisk ideologi med ett skiftande men tydligt samhällsprogram. Nationalismen utgår också vanligen från nationalstaten som ideal, vilket inte patriotism nödvändigtvis gör.

Olika typer av nationalism |

.mw-parser-output table.ambox{margin:0 10%;border-collapse:collapse;background:#fbfbfb;border:1px solid #aaa;border-left:10px solid #608ec2}.mw-parser-output table.ambox th.ambox-text,.mw-parser-output table.ambox td.ambox-text{padding:.25em .5em;width:100%}.mw-parser-output table.ambox td.ambox-image{padding:2px 0 2px .5em;text-align:center;vertical-align:middle}.mw-parser-output table.ambox td.ambox-imageright{padding:2px 4px 2px 0;text-align:center;vertical-align:middle}.mw-parser-output table.ambox-notice{border-left:10px solid #608ec2}.mw-parser-output table.ambox-delete,.mw-parser-output table.ambox-serious{border-left:10px solid #b22222}.mw-parser-output table.ambox-content{border-left:10px solid #f28500}.mw-parser-output table.ambox-style{border-left:10px solid #f4c430}.mw-parser-output table.ambox-merge{border-left:10px solid #9932cc}.mw-parser-output table.ambox-protection{border-left:10px solid #bba}.mw-parser-output .ambox+.ambox,.mw-parser-output .topbox+.ambox,.mw-parser-output .ambox+.topbox{border-top-width:0}.mw-parser-output .messagebox{border:1px solid #aaaaaa;background-color:#f9f9f9;width:80%;margin:0 auto 1em auto;padding:.2em}.mw-parser-output .messagebox.merge{border:1px solid #c0b8cc;background-color:#f0e5ff;text-align:center}.mw-parser-output .messagebox.cleanup{border:1px solid #9f9fff;background-color:#efefff;text-align:center}.mw-parser-output .messagebox.standard-talk{border:1px solid #c0c090;background-color:#f8eaba}.mw-parser-output .messagebox.nested-talk{border:1px solid #c0c090;background-color:#f8eaba;width:100%;margin:2px 4px}

Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2010-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Det går att urskilja två huvudsakliga principer som styr nationalismen: ius sanguinis, blodets rätt, som utgår ifrån att nationen är just en kulturell enhet bestämd av långa historiska processer eller släktskap. Denna tolkning utgår främst från romanticismen. Den förstnämnda principen ställs mot principen ius soli, jordens rätt eller den territoriella rätten, där nationen består av alla dess invånare oavsett etnisk bakgrund eller tillhörighet. Denna princip härstammar från upplysningsfilosofin där tillhörigheten till en nation och de rättigheter som följde med bestämdes av medborgarskapet med territoriet som grund.^[4]

Varje nation vid olika tidpunkter innehåller inslag från båda dessa principer och pendlar mellan dess poler, vilket man också kan observera i olika länders utformning av medborgarskapslagstiftning.^[4]

Dessa huvudsakliga principer kan manifestera sig på olika sätt. Nationalism kan visa sig som en del av den officiella statsideologin eller som en folklig (icke-statlig) rörelse, och kan uttryckas på det medborgerliga, etniska, kulturella, religiösa eller ideologiska området. Dessa egendefinitioner av begreppet nation används för att klassificera de olika typerna av nationalism. Dessa kategorier är dock inte ömsesidigt uteslutande och många nationalistiska rörelser kombinerar flera eller alla av dessa element i varierande grad. Nationalistiska rörelser kan också klassificeras på andra grunder, till exempel efter storlek och plats.

Flera olika definitioner av nationalism förekommer, inte minst när det finns politiska vinster med att förknippa nationalism med en uppskattad eller avskydd företeelse.

Vissa politiska teoretiker^[vem?] hävdar att alla distinktioner mellan typer av nationalism är falska. I alla former av nationalism anser befolkningarna att de delar någon sorts gemensam kultur, och kultur kan aldrig separeras helt från etnicitet. Förenta staterna har till exempel ”God” (Gud) på sin valuta och i sin trohetsed ”Pledge of Allegiance”, och bestämmer officiella helgdagar som av vissa^[vem?] ses som att de stöder kulturella fördomar. Förenta staterna har en etnisk teori om att vara amerikan (nativism) och hade, under en kort period av 1900-talet, en kommitté för att undersöka oamerikansk verksamhet.

Vit nationalism |

Vit nationalism är en politisk ideologi som förespråkar en rasmässig definition av nationell identitet för vita människor, samt en egen helt vit nation/stat.

Vänsternationalism |

Vänsternationalism syftar på rörelser som kombinerar vänsterpolitik med nationalism. Man lyfter till exempel social rättvisa, folksuveränitet och nationellt självbestämmande och kopplas ofta till antiimperialism.^[5][6][7] Denna vänsternationalism har sitt ursprung i den jakobinska rörelsen under franska revolutionen och dess omedelbara efterträdare i Frankrike förespråkade civil nationalism, i motsats till etno-nationalismen som växte sig stark i Tyskland under 1800-talet.^[5][8]

Medborgarnationalism |

Medborgarnationalism (eller medborgerlig nationalism) alternativt statsnationalism är den form av nationalism där staten får sin politiska legitimitet genom det aktiva deltagandet från dess medborgare, och genom den grad till vilken den representerar ”folkets vilja”. Medlemskapet i en nation definieras genom tillhörigheten till en stat och de rättigheter som följer med detta (ius solis). Medborgarnationalism anses ofta ha sitt ursprung från Jean-Jacques Rousseau och särskilt i teorierna om samhällsfördrag som tar sitt namn från hans bok ’’Om samhällsfördraget’’. Medborgarnationalism ligger inom rationalismens och liberalismens tradition, och som en typ av nationalism är det skilt från den etniska nationalismen. I nationer med medborgarnationalism som grund inkluderas personer ur olika etniska och kulturella grupper som fötts eller (i mindre grad) bosatt sig inom statens gränser. Medlemskap i den medborgerliga nationen anses frivilligt. Medborgarnationalistiska idéer påverkade utvecklingen av representativ demokrati i länder som Förenta staterna och Frankrike. Jakobinernas revolutionära upprättande av en enhetlig och centralistisk fransk stat ses ofta som den ursprungliga versionen av statsnationalism. Nutida kemalistisk turkisk nationalism är senare exempel på statsnationalism.

Etnisk och civil nationalism |

Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2017-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Etnisk nationalism eller etno-nationalism definierar nationen på etnisk grund, där etniciteten alltid inbegriper ett element av härkomst från tidigare generationer (ius sanguinis). Den inbegriper också tankar om en kultur som gruppmedlemmarna delar med sina förfäder, och vanligen ett gemensamt språk. Medlemskap i nationen anses ärftligt. Staten får sin politiska legitimitet från sin status som hemland för den etniska gruppen, och från sin funktion som skydd för den nationella gruppen och funktionen som stöd för dess kulturella och sociala liv som grupp. Tankar om etnicitet är mycket gamla, men modern etnisk nationalism är starkt påverkad av Johann Gottfried von Herder, som förde fram begreppet ”folket” (das Volk), samt av Johann Gottlieb Fichte. Etnisk nationalism är nu den dominerande typen och kallas ofta helt enkelt ”nationalism”. ^{[källa behövs]} Den tyska nationalismen från 1800-talet fram till och med andra världskriget var en etnisk nationalism med romantiska drag. I 30- och 40-talets Nazityskland växte en nationalism med rasistiska inslag fram. Under parollen "ett land, ett folk, en ledare" kopplade nazismen samman nation, etnicitet och politiskt styrelseskick. Nazistisk nationalism bygger även på socialdarwinism och idén om kamp mellan nationerna, och kampen för den egna nationen.

Teoretikern Anthony D. Smith använder termen ”etnisk nationalism” för icke-västerländska uppfattningar om nationalism, i motsats till den västerländska synen på nationen som definierad av sitt geografiska territorium. (Termen etno-nationalism används vanligen bara för att beteckna de nationalister som förespråkar en uttalad ideologi enligt dessa linjer; ”etnisk nationalism” är den mer övergripande termen, och används om nationalister som har dessa åsikter på ett informellt, instinktivt eller osystematiskt sätt. Den pejorativa formen för båda är etno-centrisk nationalism eller stamnationalism, fastän stamnationalism kan ha en icke-pejorativ innebörd i diskussioner om afrikanska, uramerikanska eller andra nationalismer som öppet bekänner sig till en identitet grundad på stamtillhörighet^{[källa behövs]}).

Samtidigt kan demokratin, sådan vi uppfattar den idag, sägas förutsätta ett betydande mått av nationalism. ‘Demokrati’ är ett system där makten över staten ytterst innehas av folket, demos. Den relevanta frågan i sammanhanget blir då hur demos, det så kallade ‘statsfolket’, avgränsas. I moderna nationalstater är detta en fråga som är nära relaterad till frågan om ‘nationen’ och ‘folket’ som etnisk och kulturell, ofta historiskt definierad, gemenskap. En ‘nationalstat’ kan till och med per definition anses vara ”en stat som gör anspråk på att vara en nation”. Nationen har i sin tur, av nationalismteoretikern Benedict Anderson, definierats som ”en gemenskap som är på en gång förställd och suveränitetssträvande”. Att gemenskapen är föreställd skall tolkas som att definitionens krav är uppfyllda om det bland de personer som föreställs ingå i den föreligger en utbredd uppfattning om att de gör så. Att den är en gemenskap skall tolkas som att medborgarna upplever sitt medborgarskap som ett avgörande och definierande drag i sin egen identitet. Slutligen skall suveränitetskravet tolkas som att alla nationer – i ordets moderna bemärkelse – strävar efter att etablera sig som nationalstater.

Inte minst i kulturella sammanhang kan det dock vara rimligt att även se suveränitetskravet som ett krav som nationalstaten, såväl som nationalismen, ställer på medborgarna och de som antas innefattas i nationen, ett krav på anpassning såväl som på absolut lojalitet. Detta är vad samhällsteoretikern Clifford Geertz kallat "den integrativa revolutionen": integrerandet av alla människor som omfattas av nationens suveränitet i en och samma allt innefattande kultur, något som kan läsas som nationalismens stora projekt, på 1900-talet såväl som på 1800-talet. Kulturella praktiker har spelat en stor roll i detta sammanhang. Anderson pekade tidigt på konstruktionen av nationella skriftspråk som en central förutsättning för nationalitetstankens uppkomst, men samma sak kan även sägas om etableringen av en föreställning om en för nationen gemensam historia. I det senare fallet skall ‘kulturarvets’ betydelse som manifestation av denna historia inte underskattas.

Det har länge varit vanligt att i diskussioner kring dessa begrepp skilja mellan nationer där föreställningen om en nationell gemenskap byggts upp kring föreställningen om en nationell kultur – så kallad ‘etnisk’ eller ‘kulturell’ nationalism – och sådana där den istället byggts upp kring en redan existerande stat, med dennas innevånare som givna medlemmar, så kallad "medborgerlig" nationalism. Frankrike och USA har varit vanliga exempel på den sistnämnda formen, medan Tyskland är det klassiska exemplet på den förstnämnda. I Frankrike och USA har nationalismen – eller ‘patriotismen’ som den oftare kallas i dessa länder – kommit att handla om troheten mot staten och försvaret av de mänskliga rättigheter som stått inskrivna i konstitutionen. I Tyskland formerades den nationalistiska ideologin däremot under 1800-talet i en situation det inte fanns någon tysk stat och där man istället utgick ifrån att det redan existerade ett tyskt folk, för vilket man därför måste skapa en tysk stat. I de förstnämnda fallen har det varit relativt lätt för främlingar att få medborgarskap medan det i Tyskland länge varit svårt, samtidigt som etniska tyskar födda utanför rikets gränser alltid haft särskilda privilegier. Särskilt i Frankrike har man å andra sidan också alltid betonat vikten av en gemensam kultur för alla franska innevånare och medborgare. Medan kulturen i Tyskland uppfattats som, om inte ärftlig, så i alla fall inlärd i tidig ålder och i den egna familjen, har den alltså i Frankrike uppfattats som någonting som inte bara är inlärt och möjligt att anpassa sig till för invandrare och minoriteter, utan till och med som något varje fransk medborgare är skyldig att anpassa sig till.

I det tyska fallet blir statens roll – ur nationalistiskt perspektiv – att upprätthålla den fäderne-ärvda kulturen och, i extremisternas tolkning, avlägsna dem som inte passar in. För franska ‘patrioter’ verkar det istället rimligt att staten står för strävandena efter att assimilera ‘de andra’, något som ställts till sin spets inte minst under de senaste årens debatter kring den muslimska minoriteten. Man kan även jämföra med amerikanska ‘patrioters’ omsorg om ‘amerikanska värden’. De värden det då handlar om anses dessutom i allmänhet ‘universella’ snarare än ‘nationella’ och den nationella stoltheten över dem handlar därmed om att befinna sig långt fram i en utveckling som hela mänskligheten kommer att, eller borde, komma i åtnjutande av. I sin förlängning blir denna form av nationalism lätt missionerande, vare sig det är en ‘revolution’ eller ‘frihet och demokrati’ som skall spridas till resten av världen. I själva verket kan i stort sett vilka projekt som helst knytas till den civila nationens stolthet, i och med att alla projekt som framgångsrikt drivs av en nationalstat på sikt tenderar att öka dess allmänna homogenitet.

Samtidigt som dikotomin med ‘civil’ kontra ‘etnisk’ nationalism kan ha visst beskrivande värde har nyare forskning pekat på att de empiriska fallen sällan är renodlade. Snarare tyder all forskning på att de flesta staters nationalism innehåller betydande inslag av båda typerna. Det är dessutom bara i vissa specifika fall som de båda tänkesätten i praktiken implicerar motsatta handlingsmönster, eller ens motsatta resonemang. Så länge den ‘civila’ och den ‘etniska’ nationen sammanfaller finns det sällan något problem. Det är lätt att finna exempel på etniska diskurser i Frankrike och USA, från Dreyfusaffären till dagens rasdiskurser. På motsvarande sätt är det lätt att finna nationalistiska diskurser i tysk historia, både före och efter världskrigen, som centrerats på staten snarare än på ‘folket’. Till och med Otto von Bismarcks ‘Kulturkamp’ måste i historiens ljus tolkas som ett integrativt projekt avsett att avlägsna kulturskillnader inom Tyska Riket. Även där handlade det med andra ord om att anpassa kulturen efter den politiska kartan, och inte tvärt om. Om fokus läggs på avgränsningen av nationens föreställda gemenskap snarare än på det som föreställs som dess ‘essens’ blir det därmed tydligt att samma gemenskap i vissa fall kan avgränsas med hjälp av etnifierande markörer och i andra sammanhang med ‘civila’.

Romantisk nationalism |

Romantisk nationalism (även organisk nationalism eller identitetsnationalism) är den form av etnisk nationalism i vilken staten får sin politiska legitimitet som en naturlig (organisk) konsekvens av och som ett uttryck för nationen eller rasen. Den reflekterade romantikens ideal och stod i motsats till upplysningstidens rationalism. Romantisk nationalism framhävde en historisk etnisk kultur som uppfyllde det romantiska idealet. Folklore utvecklades som ett begrepp inom den romantiska nationalismen. Bröderna Grimm inspirerades av Herders texter att skriva en idealiserad samling berättelser som de betecknade som etniskt tyska. Historikern Jules Michelet är ett exempel på den franska romantiskt nationalistiska historien. Nationalromantiken var en typ av konstens nationalism.

Kulturell nationalism |

Kulturell nationalism definierar nationen genom den gemensamma kulturen. Medlemskap i nationen är varken helt frivilligt (man kan inte genast tillägna sig en kultur eller ej heller avsäga sig den) eller ärftligt (barn till medlemmar kan potentiellt betraktas som utlänningar om de växer upp i en annan kultur).

Kinesisk nationalism är ett exempel på kulturell nationalism, delvis på grund av de många nationella minoriteterna i Kina, samt den stora globala kinesiska diasporan (> 60 miljoner individer 2005). Kinesiska nationalister inbegriper i begreppet "Kina", även den de facto självstyrande ön Taiwan (Republiken Kina). Se vidare Kina (kulturellt område) och Taiwans politiska status.

Utmärkande för den kinesiska kulturella nationalismen är att den är mycket inklusiv. Historiskt sett har även andra områden i Kinas geografiska närhet inbegripits i termen, bl a Mongoliet, den koreanska halvön, Vietnam, Myanmar (Burma). I begreppet "kines" inbegrips alla som har kinesiska blodsband, det vill säga även människor boende i andra länder med kinesiskt påbrå, exempelvis singaporianer och utlandskineser i Afrika, Amerika, Asien, Australien och Europa.

Vidare kan även folk i länder vars folkgrupper finns representerade i Kina i form av minoriteter, anses vara kineser. På så vis betraktas mongolerna ofta som en kinesisk minoritet, även då de har en självständig stat, republiken Mongoliet. Under det mongoliska väldet på 1200-talet erövrade och koloniserade mongolerna en stor del av Asien och Europa, bl a Kina. I den officiella kinesiska historieskrivningen beskrivs detta dock som att en kinesiska minoritet grep makten i Kina, och sedan utvidgade det kinesiska väldet. Perioden för det mongoliska väldet uppfattas därför i Kina som en kinesisk storhetstid, då Kina sträckte sig från Asien till Europa, snarare än som en tid av kinesisk politisk underkastelse under mongolerna.

Liberal nationalism |

Liberal nationalism är en nationalism som på senare tid har försvarats av politiska filosofer som anser att det kan finnas en icke främlingsfientlig form av nationalism som samexisterar med liberala värden som frihet, tolerans, jämlikhet och individens rättigheter (Tamir 1993; Kymlicka 1995; Miller 1995). Ernest Renan (1882) och John Stuart Mill (1861) anses ofta vara tidiga liberala nationalister. Liberala nationalister försvarar ofta värdet av en nationell identitet genom att säga att individer behöver en nationell identitet för att kunna leva meningsfulla, självständiga liv (Kymlicka 1995; för kritik se Patten 1999) och att liberala demokratiska samhällen (polities) kräver nationell identitet för att fungera (Miller 1995; för kritik se Abizadeh 2002, 2004).

Religiös nationalism |

Religiös nationalism definierar nationen genom den gemensamma religionen, vanligen tillsammans med andra faktorer såsom kultur, etnicitet och språk. Om staten hämtar sin politiska legitimitet från åtföljandet av religiösa doktriner är den mer av en teokrati än en nationalstat. Många etniska och kulturella typer av nationalismen innehåller religiösa perspektiv, men mer som en markör för gruppidentitet än som ett grundläggande motiv för nationalistiska anspråk.

Irländsk nationalism förknippas med katolicismen, och de flesta irländska nationalistiska ledarna under de senaste 100 åren var katoliker, även om många av de tidiga (1800-talets) nationalister var protestanter. Irländsk nationalism har inte sitt ursprung i katolska teologiska doktriner, även om vissa protestanter i Nordirland fruktar att dessa doktriner skulle komma att tvingas på dem i ett enat Irland. På ett liknande sätt är den vanligaste formen av sionism övervägande världslig och baserad på judisk kultur och judisk etnicitet, även om religiös sionism existerar och påverkar många. Inom den islamiska världen återfinns panislamismen. Sedan delningen av det brittiska Indien har indisk nationalism ofta förknippats med hinduism, trots att det också finns en världslig och antikommunalistisk variant. I det moderna Indien har en nutida form av hinduisk nationalism (Hindutva) varit vanlig bland anhängare till partiet Bharatiya Janata och till Rashtriya Swayamsevak Sangh. En religiös nationalism som karakteriseras av gemensam tillhörighet till ortodox tro och nationella ortodoxa kyrkor är fortfarande vanlig i många stater i Östeuropa och i den Ryska federationen.

Pan-nationalism |

Pan-nationalism är vanligen en etnisk och kulturell nationalism, men ”nationen” består av en grupp av besläktade etniska grupper och kulturer, såsom de turkiska folken. Ibland tillämpas pan-nationalism på ”mono-etnisk nationalism” när den nationella gruppen är spridd över ett stort område och flera stater, såsom i pangermanism.

Diaspora-nationalism |

Med diaspora-nationalism (eller som Benedict Anderson uttrycker det ”long-distance nationalism”) menar man vanligen nationalistiska känslor bland en diaspora som till exempel irländarna i Förenta staterna, eller libaneserna i Nord- och Sydamerika och Afrika, och armenierna i Europa och Förenta staterna. Anderson hävdar att denna sorts nationalism fungerar som en ”osynlig berggrund” för människor som vill uppleva en nationell samhörighet, men som inte egentligen vill lämna sitt samhälle i förskingring. Den grundläggande skillnaden mellan pan-nationalism och diaspora-nationalism är att medlemmar av en diaspora, per definition, inte längre bor i sitt etniska eller nationella hemland. I det speciella fallet sionism förespråkar den nationella rörelsen migration till det angivna nationella hemlandet vilket skulle medföra att diasporan upphörde om det genomfördes till 100 %.

Auktoritär nationalism |

Motstånd mot demokrati och liberalism var ett av den auktoritära nationalismens kännetecken. Den tog därvid upp mycket tankegods från den auktoritära konservatismen i det tidiga 1800-talet. Dit hörde föreställningar att staten var en bärare av en historisk mission. En annan var tanken om staten som en organism, i vilken monarken företrädde statsviljan. I den vetenskapliga litteraturen kallades den också "statsnationalism" eller "integral" (alternativt "integrativ") nationalism (av forskare som Carlton H. Hayes och Peter Alter). "Integral" betyder att individer och grupper skall fullständigt underordnas det nationella intresset. Detta intresse uttrycks inte av folket. Det är staten som företräder nationens historiska mission. Inåt skall staten vara stark och auktoritärt styrd, utåt skall den vara stark, behärskande och expansiv. I dess förlängning finns imperialismen. Den har beskrivits som en nationalism som inte sätter gränser från den egna statens expansion.

Den auktoritära nationalismen formulerades före och efter sekelskriftet 1900 i Tyskland, Frankrike och Ryssland. De ledande tyska teoretikerna var Heinrich von Treitschke, Oswald Spengler och Carl Schmitt; de ledande franska var Maurice Barrès och Charles Maurras. Maurras var intellektuell ledare för den monarkistiska rörelsen Action française.

Nationalisterna angrep demokratin och parlamentarismen därför att systemet byggde på splittring, oenighet och partistrid. Därmed hindrades den överordnade nationella viljan att komma till uttryck. Mot demokratins politiska jämlikhet ställde de en "organisk" samhällsuppfattning: Samhället sågs som en naturlig hierarki av över- och underordnade grupper.

Ultranationalism |

Ultranationalism är en extrem hängivenhet till eller försvarande av en nations intressen, oberoende av verkan på andra nationer.^[9]

Nationalismen var främst en rörelse för nationell frihet och självständighet; den var ett försök att uppnå politisk, ekonomisk och social frihet. Emellertid som ultranationalism kan den övergå till avskaffande av frihet. Ultranationalism leder till förnekande av frihet för etniska minoritetsgrupper inom en nation eller till aggression mot andra nationer.^[10]Ultranationalismen kan legitimera sig genom mytiska berättelser om förgångna kulturella eller politiska storhetstider, eller genom föreställningar om förmodade gamla fiender, eller idéer om antropologiska och genetiska egenskaper för att rationalisera idéer av nationell överlägsenhet.^[11]

Imperialism och nationalism |

Nationalism som ideologi är inte expansionistisk i princip ^{[källa behövs]}. Varje nation har sitt hemland och om detta är säkrat har nationen inga ytterligare territoriella krav. Imperiernas existens i Europa fördömdes av 1800-talets nationalister. Trots detta kombinerade några av dem detta med en aggressiv imperialism utanför Europa i vad som sågs som ”ociviliserade” territorier, särskilt i Afrika. De insisterade samtidigt på att landets öde var att vara en kolonialmakt. Med avkoloniseringen som följde på det andra världskriget accepterades i stort sett principen att en nations territorium är begränsat ^{[källa behövs]}. Detta stoppade inte militära operationer utomlands, men de är nu i regel åtföljda av reservationer att det inte finns någon avsikt att erövra territorium.^{[källa behövs]}

Nationalismen ur ett historiskt perspektiv |

Medan de flesta är tämligen överens om att nationalismen, såsom en politisk ideologi, inte är äldre än upplysningen och franska revolutionen, råder det olika meningar om nationella identiteters ålder, betingelser och historiska framväxt. Sverker Sörlin urskiljer i boken Nationens röst tre huvudriktningar inom nationalismforskningen, som han benämner funktionalism, historism, primordialism.^[12] Till dessa skolor kan också läggas den konstruktionistiska/modernistiska.

Under 2000-talet har flera svenska historikers forskning anslutit sig till Anthony D. Smiths linje i frågan om nationella identiteternas ålder och ursprung, framförallt då den svenska identiteten (se nedan). Harald Gustafsson sammanfattar i en understreckare i SvD den 19 september 2017 det nya läget^[13]:

”

Den köttiga biten i Lerboms bok[14] är hans undersökning av de småländska gränstrakterna mot Danmark (före Roskildefreden 1658). Och här är resultatet entydigt: 1600-talets smålänningar sorterade människor i svenskar och danskar, de hade många kontakter över riksgränsen men visste precis var den gick och att Danmark var främmande land.

„

Den funktionalistiska skolan |

Den funktionalistiska^{[förtydliga]} synen betonar kommunikationer och nätverks (såsom tidningar och järnvägar) betydelser för framväxten av begrepp som nation och nationalitet, och representeras av historiker som Karl W. Deutsch och Ernest Gellner.

Den primordialistiska skolan |

Den primordialistiska ser sådant som etnicitet och nationell identitet som uttryck för någonting djupt naturligt och alltid givet, och betonar den moderna nationalismens rötter i äldre patriotiska föreställningar, och hit hör enligt Sörlin historikern Anthony D. Smith och i viss mån Hugh Seton-Watson. Påståendet att Smith skulle betrakta etnicitet och nationell identitet som något för alltid givet är dock grovt felaktigt^{[källa behövs]}, och en mer reell vattendelare går istället mellan dem som ser nationell identitet som ett helt igenom modernt påfund (d.v.s. i allt väsentligt en 1800-talsskapelse, ex Gellner, Hobsbawm) och dem som ser den som en fördjupning och vidareutveckling av äldre etnisk nationalpatriotism. Dessa två ståndpunkter benämns stundom för den modernistiska respektive ”ethnicistiska” skolan (efter Smiths begrepp ”ethnie”). I själva verket är Smith inte alls någon primordialist utan anser att den primordialistiska skolan har sitt ursprung i Rosseaus naturromantiska skola och är utspelad som teorisystem, men däremot är de myter som primordialister använt viktiga för förstå varför nationer uppkommit, något som Smith egen teoribildning, etno-symbolismen, använder.^[15]

I Sverige har under 2000-talet ett flertal historiker (ex.vis Harald Gustafsson, Jonas Nordin, Jens Lerbom med flera) kommit med delvis ny och uppseendeväckande forskning som på avgörande punkter ifrågasätter den modernistiska skolans teser om nationell identitet som ett modernt projekt och närmast ansluter till Anthony D. Smiths skola. Dels har de kunnat visa på den moderna svenska identitetens rötter i medeltidens konsoliderande statsbildningsprocess, dels på en anmärkningsvärd spridning av nationsidentiteten hos en bredare menighet redan på 1500-talet.

Den konstruktivistiska/modernistiska skolan |

Den konstruktivistiska eller modernistiska skolan ser "nationell identitet" som någonting konstruerat, inlärt och en gemenskapsfrämjande process. Detta innebär inte per definition att den är falsk eller osann, utan endast skapad och hit hör ex Benedict Anderson och Eric Hobsbawm.

De senaste decennierna har den modernistiska skolan varit helt dominerande, men nyare empirisk historisk forskning, inte minst från Sverige (se ovan), har givit betydande stöd för den etnicistiska ståndpunkten i Anthony D. Smiths efterföljd. Detta har resulterat i ett närmande mellan de två riktningarna, men fortfarande är åsikterna mycket divergerande när det kommer till frågan om ”vanligt folks” nationella eller etniska identiteter i äldre tid.

Nutida svenska historiker som fortsatt hävda den modernistiska skolan är Magnus Rodell, Torkel Jansson, Gunnar Broberg och Henrik Höjer, medan ex Monika Edgren intar en slags mellanställning.

Genus och nationalism |

Forskning om nationalism bortsåg länge från kön. Detta var förstås det vanliga inom de flesta forskningsområden, men kanske var försumligheten på detta område mer utdragen än inom många andra samhällsvetenskapliga och historiska forskningsfält. Hos de äldre klassikerna i nationalismforskning - Carlton H. Hayes, Hans Kohn, Hugh Seton-Watson, och till och med hos senare auktoriteter som Benedict Anderson, Ernest Gellner och Eric Hobsbawm, vilkas arbeten utkommit under 1980- och 1990-talen - skall man söka länge innan man hittar kommentarer om (socialt) kön eller, efter den internationella beteckningen "gender" (genus). En förklaring är givetvis att politik nästan per definition varit en manlig sfär, alltsedan det grekiska polis, där den medborgerliga traditionens rötter finns. En av de historiker som förhållandevis tidigt uppmärksammade kvinnor, kön och nationalism som ett angeläget område var den norska historikern Ida Blom.

Folklore och nationalism |

Studiet av folklore är en produkt av romantiska och nationalistiska strömningar under senare delen av 1700-talet och 1800-talet. Till romantikens idévärld hör tanken om att vända "tillbaka till naturen", det vill säga till landsbygden för att finna konstyttringar som var ursprungliga, genuina, okonstlade. I de länder där detta kunde förenas med en växande offensiv nationalism fick folklorestudiet starkast förankring i samhället. Det rör sig om länder som inte existerade som självständiga enheter under första halvan av 1800-talet: Tyskland, Finland, Norge. Där fick folkloren status som kulturell bas för nationsbygge. Under 1900-talet har folkloren fått samma status av att utgöra skönlitterärt historiskt arv på det inhemska språket i såväl republiken Irland som i de nya staterna i Afrika.

I Sverige har folkloren inte använts i nationalistisk riktning i samma utsträckning. Delvis har vikingasymboliken och Gustav Vasa-, Gustav II Adolf- och Karl XII-romantiken fyllt denna funktion som nationell symbol på lokal och regional nivå. I vissa fall har regional folklore fått representera på nationell nivå, till exempel genom att skapa en bild av Dalarna som företrädande en särskilt ursprunglig svenskhet.

Den färöiska nationalismen byggdes till stor del upp kring balladgenren. På Island byggdes nationalismen däremot upp kring den medeltida sagalitteraturen, varför muntlig folklore inte fick samma betydelse; tvärtom sågs till exempel den folkliga sånggenren rímur som symptom på en låg kulturell nivå.^[16]

Nationalismens konstnärliga uttryck |

Nationalistiska idéer har inspirerat konsten, se nationalromantik och nationalmonument. Simon Schama, Stephen Daniels, Andrew Hemingway och Maunu Häyrynen har skrivit om bilder och bildspråk som nationella symboler. Man har undersökt olika inventarier som har använts för att hävda och legitimera nationstillhörighet. Flera av dessa studier har följt konstens, kulturhistoriens eller kulturgeografins parametrar.

Etnicitet kontra nationalism |

Nationalism och etnicitet är besläktade begrepp, som ibland dock står i konflikt med varandra. I samhällen där nationalismen framför allt presenteras som en opartisk, formalistisk och universalistisk ideologi byggd på byråkratiska rättviseprinciper, framstår etnicitet och etnisk organisering som en motpol till, och ett hot mot, nationalismen. Detta är en vanlig situation i många afrikanska länder, som har en helt annan historia än de europeiska länder där nationalismen skapades. Afrikanska länder kan sällan hänvisa till någon etnisk gemenskap i sin nationella ideologi. De har utvecklats från stamsamhällen via kolonier till moderna stater, medan europeiska stater i stort sett utvecklats från feodala imperier till moderna stater.

Enligt etniska ideologier bör man hjälpa medlemmar av sin egen etniska grupp. I fleretniska samhällen framstår nationalismen som en universalistisk ideologi som idealt ska kunna garantera formell rättvisa och lika rättigheter för alla, oavsett vilken etnisk grupp de tillhör.

I samhällen där en hegemonisk grupp betraktar sig som statsbärande kan nationalismen snarare komma att uppfattas som en partikularistisk - ojämlik - ideologi, där utstötningsmekanismerna kan vara mer synliga än utjämningsmekanismerna. Nationalismen och nationalstaten skapar å ena sidan vida, abstrakta gränser i förhållande till människor som inte är medlemmar av nationen - alltså minoriteter och utlänningar. Denna dubbelhet kallas ofta för "nationalismens janusansikte".^[17]

Perennialism |

Perennialism är en inriktning inom nationalismforskningen som anser att nationerna har ett gammalt ursprung, de är eviga samhällen. Det finns skillnad på om man anser att nationerna kontinuerligt har förekommit sedan medeltiden eller om man anser att olika nationer följts av varandra och att nationerna i sig inte är eviga, men begreppet nation är det. Till den förra gruppen räknas den brittiske kyrkohistorikern Adrian Hastings som i sin bok The Construction of Nationhood (1997) menar att den engelska nationen föddes redan under anglo-saxisk tid. Till den senare gruppen finns Ernest Renan som menade att nationen är en daglig folkomröstning.^[18]

Exempel på nationalistiska rörelser |

• Grekisk nationalism


• Indiens självständighetsrörelse


• Irländsk nationalism


• Katalanism


• Nationalistiska partier


• Nationalsocialism


• Panarabism


• Panafrikanism


• Panslavism


• Skandinavism


• Sionism


• Svarta handen


• Sverigedemokraterna


• Tysklands enande


• Äktfinskhet

Se även |

• Nation


• Nationalitetsprincipen


• Patriotism


• Nationalromantik

Referenser |

Noter |

1. 
   ^ Sveriges rötter - en nations födelse, fil dr Ingmar Stenroth, Bokförlaget Atlantis, Wallin & Dalholm Boktryckeri, Lund 2005 ISBN 91-7353-047-6 s.21
   


2. 
   ^ Bra Böckers Lexicon, 1978 s. 302
   


3. 
   ^ Bra Böckers Lexicon, 1978: s. 302
   


4. ^ [a b] [1] Arkiverad 8 maj 2016 hämtat från the Wayback Machine.
   


5. ^ [a b] Sa'adah 2003, s.17-20.
   


6. 
   ^ Smith 1999, s.30.
   


7. 
   ^ Delanty, Gerard; Kumar, Krishan. The SAGE handbook of nations and nationalism. London, England, UK; Thousand Oaks, California, USA; New Delhi, India: Sage Publications, Ltd, 2006. s.542.
   


8. 
   ^ Andrew Knapp and Vincent Wright (2006). The Government and Politics of France. Routledge 
   


9. 
   ^ ”ultranationalism”. Dictionary.com. 4 januari 2010. http://dictionary.reference.com/browse/ultranationalism. Läst 28 maj 2010. 
   


10. 
    ^ Neal Riemer; Douglas W. Simon (4 januari 1997). ”Historical Roots and Evolution of Nazism, sidan. 169”. The New World of Politics: An Introduction to Political Science. Colegiate Press. http://books.google.se/books?id=gKa3FTpH49oC&pg=PA169&dq=ultranationalism&lr=&cd=39#v=onepage&q=ultranationalism&f=false. Läst 28 maj 2010. 
    


11. 
    ^ Blamires, Cyprian (4 januari 2006). ”Nationalism, sidan 452”. World fascism: a historical encyclopedia, Volym 1. ABC-CLIO, Ink. http://books.google.se/books?id=nvD2rZSVau4C&pg=PA452&dq=ultranationalism&lr=&cd=51#v=onepage&q=ultranationalism&f=false. Läst 28 maj 2010. 
    


12. 
    ^ Sörlin, Karlsson & Pettersson 2001
    


13. 
    ^ https://www.svd.se/nar-svenskarna-borjade-kanna-sig-som-svenskar
    


14. 
    ^ ”Svenskhetens tidigmoderna gränser: Folkliga föreställningar om etnicitet och rikstillhörighet i Sverige 1500–1800” (2017, Makadam förlag)
    


15. 
    ^ Anthony D. Smith, Nationalism 2001, s. 51 ff.
    


16. 
    ^ Arvidsson 1999, s. 188f. Se även Folklore och nationsbyggande i Norden. Red: Lauri Honko (1980) och Folklore, Nationalism, and Politics. Red: Felix Oinas (1978). James Dow och Hannjost Lixfeld diskuterar i The Nazification of an Academic Discipline (1994) användningen av folklore i det nazistiska Tyskland.
    


17. 
    ^ Eriksen 2000, s. 310f.
    


18. 
    ^ Anthony D. Smith, Nationalism (2001)
    

Litteratur |

• Abizadeh, A. 2002. "Does Liberal Democracy Presuppose a Cultural Nation? Four Arguments." American Political Science Review 96 (3): 495-509.


• 2004. "Liberal Nationalist versus Postnational Social Integration." Nations and Nationalism 10(3): 231-250.


• 
  Anderson, B. 1991. Imagined Communities. ISBN 0-86091-329-5 .


• 1998. The Spectre of Comparison: Nationalism, Southeast Asia and the World. London: Verso. ISBN 1-85984-184-8 .


• 2000. 1991. Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning. Daidalos. Göteborg.


• 
  Arvidsson, Alf. 1999. Folklorens former. Studentlitteratur. Lund


• Azurmendi, Joxe. 2014. Historia, arraza, nazioa. Elkar. Donostia. ISBN 978-84-9027-297-8
  


• Bra Böckers Lexicon (Swahn, J-Ö. red), 1978. Band 16 METS-NEG, "Nationalism". Bokförlaget Bra Böcker AB. Höganäs.


• Eriksen, Thomas Hylland. 2000. Små platser - stora frågor. Nya Doxa: Nora.


• Gustafsson, H. 2000. Gamla riken, nya stater. Statsbildning, politisk kultur och identitet under Kalmarunionens upplösningsskede 1512-1541. Atlantis. Stockholm.


• Hall. P. 2000. ”Den svenskaste historien. Nationalism i Sverige under sex sekel”. Carlssons förlag. Stockholm


• Kymlicka, W. 1995. Multicultural Citizenship. Oxford University Press. ISBN 0-19-827949-3 .


• Larsson, R. 1994. Politiska ideologier i vår tid. Studentlitteratur. Lund.


• 
  Mill, J. S. 1861. Considerations on Representative Government.
  


• Lerbom, J. 2013. För Gud och kung, släkt och vänner. Folkliga föreställningar om svenskhet under tidigt 1600-tal. Historisk Tidskrift 2013:2.


• Lerbom, Jens. 2017. Svenskhetens tidigmoderna gränser: Folkliga föreställningar om etnicitet och rikstillhörighet i Sverige 1500–1800. Makadam Förlag.


• Miller, D. 1995. On Nationality. Oxford University Press. ISBN 0-19-828047-5 .


• Nordin, J. 2000. Ett fattigt men fritt folk. Nationell och politisk självbild i Sverige från sen stormaktstid till slutet av frihetstiden. Symposion. Eslöv.


• Patten, A. 1999. "The Autonomy Argument for Liberal Nationalism." Nations and Nationalism. 5(1): 1-17.


• 
  Renan, Ernest. 1882. "Qu'est-ce qu'une nation?"
  


• Smith, A. D. 1986. The Ethnic Origins of Nations London: Basil Blackwell. pp 6–18. ISBN 0-631-15205-9 .


• Sörlin, S.,Karlsson, I. & Pettersson, R. 2001.Nationens röst: Texter om nationalismens teori och praktik. SNS förlag. Stockholm


• Tamir, Y. 1993. Liberal Nationalism. Princeton University Press. ISBN 0-691-07893-9
  

Externa länkar |

• Nationalismens historia och nutida roll


• 
  Tidskriften Axess Nr 6, 2005, Tema: Den seglivade nationen^{[död länk]}
  


• 
  "Svensk identitet har djupa rötter"^{[död länk]}
  


• "Nationens överraskande uthållighet", Tobias Harding, En understreckare om teoretikern Anthony D. Smith


• "Om folkliga föreställningar kring svenskhet under tidigt 1600-tal (Jens Lerbom)"

.mw-parser-output table.navbox{border:#aaa 1px solid;width:100%;margin:auto;clear:both;font-size:88%;text-align:center;padding:1px}.mw-parser-output table.navbox+table.navbox{margin-top:-1px}.mw-parser-output .navbox-title,.mw-parser-output .navbox-abovebelow,.mw-parser-output table.navbox th{text-align:center;padding-left:1em;padding-right:1em}.mw-parser-output .navbox-thlinkcolor .navbox-title a{color:inherit}.mw-parser-output .nowraplinks a,.mw-parser-output .nowraplinks .selflink{white-space:nowrap}.mw-parser-output .navbox-group{white-space:nowrap;text-align:right;font-weight:bold;padding-left:1em;padding-right:1em}.mw-parser-output .navbox,.mw-parser-output .navbox-subgroup{background:#fdfdfd}.mw-parser-output .navbox-list{border-color:#fdfdfd}.mw-parser-output .navbox-title,.mw-parser-output table.navbox th{background:#b0c4de}.mw-parser-output .navbox-abovebelow,.mw-parser-output .navbox-group,.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-title{background:#d0e0f5}.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-group,.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-abovebelow{background:#deeafa}.mw-parser-output .navbox-even{background:#f7f7f7}.mw-parser-output .navbox-odd{background:transparent}

v • r Politiska ideologier Anarkism  · Feminism  · Fascism  · Grön ideologi  · Kristdemokrati  · Kommunism  · Konservatism  · Islamism  · Liberalism  · Libertarianism  · Monarkism  · Nationalism  · Republikanism  · Socialism  · Socialdemokrati Kategori

v • r Stat och nation Typ fristat · lilleputtstat · marionettstat · nation · nationalstat · randstat · rike · rumpstat · skurkstat · stadsstat · stat · suverän stat · vasallstat (protektorat) Medel dömande makt · ekonomi · folk · grupp · parlament (beslutande församling · lagstiftande församling) · regering (premiärminister · president) · språk · suveränitet (autonomi) · val (folkomröstning) · våldsmonopol (polis · militär) Förändring annexion (Anschluss) · cession · nationalism · palatsrevolution · revolution · secession · separatism · statskupp · statsförfall Relaterat nationalitet · {{Folk och grupp}} · {{Statsskick}}

Auktoritetsdata • GND: 4041300-7 • NDL: 00568050